STOCKHOLM den 23 Okt. Riksdagsverksamheten har iså måtto tagit gin början att man redan fått höra åtskilliga af de snart sagdt oräkneliga tal, hvilka höra med till ceremonielet för begynnande af ett svenskt riksmöte. Redan i slutet af förra veckan höllo ståndens talmän helsningstal till sina respektive stånd, hvilka äro hvarandra mycket olika, men hvar för sig ganska karakteristiska och betecknande. Landtmarskalkens, grefve Lagerbjelkes, tal utmärker sig endast genom sin kalla, bleka, färglösa beskaffenhet. Under bemö dandet stt säga någonting och ändock i sjelfva verket säga ingenting, har uppstått en brist på logisk reda och språkligt sammanhang, som man eljest icke skulle vänta på detta håll. Alltsedan den Wingårdska tiden har man varit van att vid riksdagarnes början från erkebiskopsstolen höra långrandiga utgjutelser om och emot tiden, i något så när samma stil och anda som vissa påfliga allokutioner och encyklikor. Afven nu skulle fördömelsen öfver tidehvarfvets sträfvanden uttalas, men det är icke en energisk och om sitt mål klart medveten prelat, som gelungar bannstrålen mot tidens civilisations arbete, det är en svag och beskedlig gammal man, som, i en elegiskt pjollrig ton och med ringa sammanhang i tankegång och ord, vill efter gehör anslå samma melodi. Effekten går också alldeles förlorad. Viäro fullt öfvertygade att detta kostliga tal öfverallt skall framkalla, icke förargelse, utan blott ett godmodigt smålende. Det är emellertid vissa strofer i detta tal, som äro till den grad naivt komiska, att de alldeles ovilkorligt uppkalla satirev. På alla håll skall man sålunda utan tvifvel fråga: hvad menar H. Högärevördighet med att presteståndet Ckan vara förutan tiden? menas dermed att det kan undvara tionden? Och hvad är det för en ställning i tiden, hvarmed man hotarX presteståndet? Ar det den utsigt man öppnar för presteståndet att slippa diskutera bankoch jernvägsfrågor m. m. och i stället få egna sig åt det alltför mycket försummade kall, ät hvilket det högtidligen lofvat och edligen förbundit sig att offra alla sina kroppsoch själskrafter? Tankarne kunna möjligen vara delade beträffande den grad af takt, som dikterat det tal, med hvilket hr Schwan helsade borgareståndet, och genom hvilket han liksom velat hålla sig skadeslös för det han sedermera under riksdagens lopp är utestängd från deltagandet i ståndets förhandlingar samt om det mått af reda och sammanhang, som finnes i denna ytterst kuriösa expektoration; men man må tänka och säga hvad som helst om det sätt, hvarpå hr Schwan behagat från den bemärkta plats, han nyss intagit, uti ett slags extra trontal skildra landets ekonomiska och finansiella ställning, skall man dock få svårt att i likhet med Dagligt Allehanda se uti hans yttranden någon antydan, att borgareståndets talman skulle komma att förneka de af honom förr hyllade grundsatser i fråga om handelslagstiftningen. Den sparsamhet med statsmedel, som hr Schwan nu påyrkar, och hvars behöflighet vi blott beklaga att han först nu börjat inse, kan mycket väl stå tillsammans med ett fritt varubyte, hvaremot vi ha svärt att inse huru ett ekonomiskt betryck skall kunna lindras derigenom att man, såsom protektionisterna påyrka, till förmån för dem betungar landet med en tryckande tullbeskattning. Baondeståndets talman, Nils Larsson, yttrade sig i enkla, korrekta och värdiga ordalag, antydande dervid den stora fråga, som nu skall afgöras, manande bondeståndet att bistå konungen i hans sträfvan att skaffa folket den politiska myndighet, som det så länge förgäfves eftersökt. Den gamle vördnadsvärde vice talmannen Andes Eriksson yttrade några enkla och varma ord om landets lilstfråga och slöt detta yttrande med en bön att Gud mätte förskona vårt land från följderna af halsstarrighet. Det är ganska eget att sc, huru vid detta tillfälle: yttrandena inom bondeståndet varit de som företett den största korrekthet i uttryck, den största verkliga vältalighet och största förlama a värdighet. Det vore önskigt om de många ofta mycket ytligt bildade personer, hvilka föra på tungan en jargon om bonderepresentation och bonderegemente, så snart representationsfrågan bringas å bane, ville lägga märke till åtskilliga sådana fakta. De riksstånden emellan vexlade helsningstalen äro denna gång egnade att ådraga sig en vida större uppmärksamhet än vanligen tillförene varit fallet, då de endast innehållit mer eller mindre lyckligt varierade höflighetsfraser. Dagens stora fråga har i alla utgjort hufvudtemat, och man skall utan tvitvel med intresse och bifall läsa de på samma gång maniiga och hofsamma ord, genom hvilka borgareoch bondeståndens deputerade vädjat till adelns och presteståndeis fosterlandskärlek och högsinthet i denna fråga. De båda första stånden hafva, såsom man väl kunde vänta med afseende på de inom dessa stånd delade åsigterna, undvikit såväl i sina deputerades tal till medständen, som i landtmarskalkens och erkebiskopens svar på de andra ståndens helsningar, att uttala någon bestämd mening i den stora frågan, utan i att försäkra om dess vägande och att begära för olika öfvertygelser. äsom ett anmärkningsvärdt bevis på huru föga stånden numera bibehålla sin ursprungliga karakter förtjenar antecknas, att borgareståndets deputation till medständen anfördes af en adelsman, hr L. J. Hierta, och att ordföranden för bondeståndets deputation, Lönnberg från Östergötland, bar den broderade magisterfracken. Adelns deputation anfördes af grefve Arwed Posse, presternas af biskop Sundberg.