mentet utstakar berättigad att drifya bankrörelse; den är anförtrodd statens kassor och dessutom förunnad en banksedelutgif-!k ningsrätt, som får uppgå till trettio millio1 ner rdr utöfver det belopp banksedlar, som motsvaras af den metalliska kassan; dess d banksedlar äro laggiltigt betalningsmedel, 5 men hvarken i bankoreglementet eller i något S annat rikets ständers beslut finnes ett enda ord eller föreskrift, som ålägger riksbanken att ls: betala riksgälskontorets skulder eller någon delle deraf. Riksbanken har intet annat åligf gande än att infria sina egna banksedlar, och detta kallas genom ett förvändt språk-, bruk myntvärdets upprätthållande?. Detlri rätta värdet af landets mynt upprätthålleso derigenom, att kongl. myntverket tortfarande slår till skrot och korn, enligt gällande förfatninger, ärligt och fullvigtigt f svenskt mynt. Banksedlarne äro kredittj papper, som skola vid anfordran infrias med d mynt. Hr S. anser att detta väl kan gålk för sig, ?men att denna bankens förmåga a hv:lar ytterst på dess rättighet att i nödens 4 stund stänga utlåningsluckan?. Det är ila sanning ett lysande perspektiv, som fram-k hälles af en person, hvilken allmänt anses! utgöra själen i riksbarkens styrelse! Enligt vär åsigt är den svenska riksbanken solidare än de flesta andra statsbanker; den her på sednare tid vunnit en ytterligare tillök-!. ning i styrka derigenom, att den befriats yn från de mångåriga amorteringslånen; denjn har i jemiörelse med sin rörelse icrkelsi lidit några betydande förluster; den af.lu kastar i nettobehällning en och en half till 9 två millioner årligen. Hvi!ka anledningar förefinnas då till att beklaga riksbankens m ställning ? Hr S:s förklarande att ?bädas styIle relse är beklagansvärd?, skall förmodligen i vara, att bådas styrelser äro beklagansvärda, ty sedan han högtidligen engifvit att Vintet samband finnes?, då kan det väl icke heller vara hans mening att riksgäldskonto-b ret och riksbanken skulle stå eller ställas fi under en styrelse, hvilket äfven vi anse E kunna innebära faror. Hr 5. begär för blifvande bankofullmäktige fria händer. Myc-4 ket gerna, men detta betingar också ovil0 korligen opartiska och samveisgranna bankolo fullmäktige, ty den enda fara, hvarför riks r banken efter menskligt förutseende kan under nuvarande förhållanden blifva utsatt, är en nyckfull styrelse, hvars ledande vilja ej lg skulle t:eka att använda ein maktfullkom-r: lighet för uppnåendet af egna, från landets si gogn och bästa alldeles skiljda, syften. g r S:s ovilja emot de enskilda bankerna ger sig luft i tygellösa och senningsvidrigal, utgjutelser. Han yttrar: riksbanken hard; medel i sina händer att stäfja det tygellösa st utgifvandet af sedlar, grundade på en illum sorisk ansvarighet?, samt månne det icke vore vacktare och nationen värdigare att ännu i den goda tiden rätta en gränsjlo för den illa kontrollerade sedelfabrikatio-aål nen ? I samma mån privatbanksedlarne ökas, lje har riksbanken måst öka reservfonden. Riks-9 bankens sedlar utträngas allt mer och mer!) ur den allmänna rörelsen. ; Hvad först beträffar att riksbankens fedJar utträngas, så bör det väl ej förminska riksbankens förmåga att honorera sina förbindelser, ty ju mindre bankens utelöpande sedelstock är, desto lättare har den mwvaturligivis att med verkligt mynt infria de bankf sedlar, för hvilka mynt begäres. Dessutom bör ihågkommas, att en betydiig summa if riksbankens sedlar städse hvilar hos de en-! skilda bankerna och således icke presenteras till invexling i riksbankens metalliska !; kassa. Skulle nu hr S:s hätskhet göra sig gällande hos riksbankens styrelse, då vore 1 bäst att samtlige enskilda banker så fort ej ske kan förvandlade grundplåten i sina ge 5 neralkassor till svenskt silfvermynt i stället för riksbanksedlar. Det kan ligga en pa-ll triotisk handling i ett dylikt förfaringssätt, a när det är så illa bestäldt med riksbanken, att en bland dess inflytelserikaste styresmän anser sig böra på ett ganska otvetydigt sätt förbereda allmänna rörelsen på möjligheten af att stänga utlåvingsluckan?. Om någonsin man har haft avledning prisa decentralisationen i bankväsendet, så är det, när man kan tänka sig att en riksbankens styrelseledamot misströstar om riksbankens förmåga att utan oerhörda åtgärder kunna honorera sina förbindelser. Hvad beträffar hr S:s hot emot de enskilda bankerna, och hans uppmaning att sätta en gräns för den illa kontrollerade sedelfabrikationen4, så är det första en liten vink huruledes han möjligen skule an-l. vända den maktfullkomlighet han för riksbankens styrelse begär, och det andra en oförtjent anklagelse mot konungens befallningshafvande, som hafva sig anförtrodt att kontrollera de enskilda bankernas banksedelutgifning. Hr S. påstår väl att dessa banksedlar grunda sig på en illusorisk ansvarighett. De grunda sig på en af konung och ständer gillad banklag, hvilken stadgar: Att enskild bank må icke utlemna eller på en gång hafva i allmänna 1örelsen utlöpande banksedlar till större belopp, än som sammanlagdt i värde motsvaras af: a) det i allmänt förvar nedsatta grundfondshypotek enligt bankens räkenskaper; b) behållningen i bankens egna kassor af rikets mynt och rikets ständers banks sedlar; c) guld och silfver efter samma b g grund i afseende på värdet, som för rikets stäners bank nu är eller framdeles kan blifva föreskrifven ; d) behållningen af i rikets ständers bank insatte medel ; och e) de för kassakreditiv lemnade säkerhetshandlingar, hvilka banken innehar, och som äro till beskaffenheten med grundfondshypotek jemförliga, i den mån kreditiven äro anlitade; dock aldrig till större belopp; än som motsvarar femtio procent af bankens hela grundfond. vilken del af dessa säkerheter är väl illusorisk? Med hvad rätt söker hr 8., att på sanningens bekostnad nedsätta dessa bankinstitutioners kredit? Det är ju möjligt, att hans fällda yttranden blifva lästa och citerade å orter och bland personer, der hr S. är mindre noga känd än här, , hvarest man nogsamt märker alt hans ljus brinner i pipan?. Men lyckligtvis är de enskilda bankernas kredit så fullkomligt god, att förklenliga yttranden om dem in I genting betyda. Om de enskilda banker: nas förhållande till riksbanken, och den ofta upprepade sagan, att de enuskilda bannn 0 Pn AA — dr erg sr ev gp