Ett gammaltt album. Under denna rubrik mmeddelar Helsingfors tidningar intressanta upppgifter om och utdrag ur ett album, hviltlket den bekante, numera aflidne professorn i fysik vid universitetet i Helsingfors Johaan Jacob Nervander efterlemnat och eom innnehålier minnesord eller teckningar m. m. faf en mängd af hans finska och svenska vännner, af hvilka ätskilliga gjort sitt namn rykstbart. Vi meddela här den finska tidningems artikel: Den 1 Nov. 1832 segllade ett fartyg från Åbo, styrande kosan mnot Stockholm. På detsamma befann sig biland andra vär bekante landsman Johan Jakob Nervander. Det var härmed han började sin långvariga resa till vestra och södra Europa, hvilken afslöts år 1836. Vistelsen i Sverge, i dess glada hufvudstad blef säledes den första för honom på utläntsk botten, egande nyhetens alla behag, då änvu hvarken en för stor hemlängtan eller den obehagliga känslan af le commencement de la fin al den beskärda resetiden mblandade sig i stundens fröjd. I rika drag njöt ocksä Nervander af den fröjd stunden bjöd honom, och hans erkändt spirituella och lekande väsende förvärfvade honom snart en mängd vänner bland Stockholms unge lärde och vittre män. Med ännu lifligare intresse fästade desse sig vid den unge vetenskapsmannen, sedan han samma år af Svenska akademien erhållit dess andra pris för ett af honom inlemnadt skaldestycke: Jephtas dotter. Kort före julen 1832 gjorde han ett besök i Upsala. Allt mera nalkades afskedsstunden från det glada Sverge och allt dju-. pare infann sig förkänslan af saknaden efter de nya vännerna. Det var i Upsala, som de första bladen i vårt gamla album, Nervanders minnesbok, tecknades, oftast bärande såväl vännens porträtt i skicklig blyertsteckning, som några rader af hans hand till afsked och minne. Stundom finna vi egenhändiga teckningar i sepia eller blyerts af svenska målare, stundom litografier eller stålstick af deras arbeten eller af deras anletsdrag. Denna samling är icke särdeles stor, men händelsen har fogat, att många af de tecknade namnen; vunnit en ovanlig klang 1 fosterlandet oeh äfven-hos oss, hyarföre ögat med större intresse än vanligt hvilar på de bekanta dragen i blyertsteckningen och på de få rader, som befinna sig derunder. Dessa rader äro oftast echon af varma, glada, uppsluppna, stundom halft vemodiga puleslag i uvga hjertan, och de utmärktare männens minnen framstå för oss så mycket mera sannt menskliga, som de här befinna sig sida vil sida af obetydliga, glömda nämn, alldeles som lifvet i verkligheten on:blandat dem. Vi finna så t. ex. Frans Michael Franzå, Atterbom, Dahlren, Nicander, Billmek, Afzelius, Rud, G. H. Mellin, Adolf Ivar Arwidsson, Joh. Trangr, Rabbe Wredi, Svanberg. Fogelberg, m. fl. namn brolerligt anslutna vid nu mera nästan förgitna personers, men hvilkas egare säkert i tiden lika lilfullt lefvat sina tysta, obemärkta och på sitt sätt ärorika dagar. Vi tro att det skall intressera några af våra läsare att här medan: genomögna en del af de mera bekantta männens tributer till Nervanders minneslbok, Elias Wilhelm Ruda, den anspråkslöse, älsklige skalden har julaftonen tecknat: När broder du en gång ttill Auras kära stränder På stora minnen rik medl glädje återvänder, Att mig att minnas skall jag ej begära kan. Men — när din tanke flyr till Selands blomsterdalar, Till Seinens kungastad, tiil Romas tempelsalar, Glöm ej den höga nord, det gamla svenska land. : Under den bekante novellförfattaren G. H. Mellins allvarliga crag stå följande ver-! ser, viltnande om förf.s äsigt om sin fosterbygd: Min moders, Auras son! Ett mera ädelt namn jag icke känner, Bär det, och var min bror bland mina vänner! Med det jag är hos dig, fast du är härifrån. Rabbe Wrede, den unge finnen, som med sin personliga älskvärcdhet och sitt snille intog alla med hvilka hiän kom i närmare beröring, slutar sin förtrroliga afskedshelsning med orden: — Skänk ock mig ett rum uti ditt minne! Om ock blott för det iatt. jag är finne. Den humoristiskt uppsluppne skalden komminister C. Dahlgren har, förträffligt karakteriserande sitt konterfej, ur Bellmans sånger tecknat endast följande: Så ser han ut midt bland de strålar Solen sprider i sin nedergång; Dufven och lång. — — — Karl Aug. Nicanders porträtt visar oss bilden af en ung, något melankolisk, men älsklig man, hvars sjukligt djupa blickar tala till vårt hjerta. Det är ej utan att en viss längtan att följa den mot södern dragande vännen hviskarr emot oss i hans ord om sig sjelf: I blicken finns — ej ro, Ej längtan bort:t till söder; Om någon eld der glöder Det vänskap ärr och tro. Hans längtan blef cej stilla. Detta skrefs den 20 Januari 1833 och den 7 Febr. 1839 afled han i Stockholnm, utan att hafva fätt äterse sin andes adoppterade fosterland, Italien. Den på svart gylactkort i guld tryckta underrätte!sen om hans bortgång hvilar i minnesboken vid hams afskedsord. Utrymmet nekar oss att amföra mera, AF dansk hand finnes endast em minnesvers, men det af Adam Oehlenschläger, af hvilken Nervander med faderlig vänskap omfattades. Oehlenschlöger brann af värma för iden om ett skandinaviskt norden, och derom vittna äfven hans ord till den svensk-talande fin