STOCEHOLM den 20 Sept. Med anledning af franska utrikesministerns cirkulär rörande Gastein-fördraget, innehåller Kölnische Zeitung, detiafseende på den danska frågan ärligaste och förståndigaste af alla tyska blad, ett par högst märkliga artiklar. Det tyska bladet erkänner äktheten af cirkuläret och yttrar slutligen följande: ?Preussens och Österrikes beteende i den slesvig-holsteinska frågan ger utan tvifvel anledning till mången rättvis anmärkning. Det har varit så inkonseqvent, och rättsståndpunkten har dervid så ofta vexlat, att icke ens den skickligaste advokat skulle kunna försvara det. Alldeles obestridligt ör, att wiener-freden af den 30 Oktober 1864 och dess vidare utveckling, Gasteiner-fördraget af den 14 Augusti 1865, endast högst ofullkomligt tillämpa de grundsatser, i hvilkas namn kriget företogs — befolkningens önskningar och nationalitetsprincipen. Man får icke förgäta att det i den slesvig-holsteinska frågan i det hela taget endast är fråga om Slesvig, enär Danmark alltid var färdigt att i Holstein bevilja allt, ja, att helt och hället afstå derifrån, om man blott lemnade det Slesvig. Men nu önskar södra delen af Slesvig att tillsammans med Holstein komma till Tyskland, den norra deremot att bli förenad med Danmark. Tyskland hade under kriget öfver hufvud taget högst få vänner inom de europeiska staterna, men älven de ifrigaste af dem begärde icke för Tyskland mer än spräkgränsen. Inom engelska parlamentet yttrade sig endast få talare för Tysklands rättigheter i hertigdömena. En af de mest framstående af dessa förklarede för kort tid sedan, att han för ingen del kunde gilla det sätt, hvarpå de tyska stormakterna begagnat sin seger öfver det lilla Danmark. Han och hans vänner hade aldrig begärt mera, än att man skulle rätta sig efter den slesvigska befolkningens önsknmagar, och den danska befolkningens sjelfbestärnningsrätt måste lika väl iakttagas som den tyskas. Tyskland hade genom sitt våldsamma uppträdande i norra Slesvig förlorat sin sista vän. Detta är onekligen talande fakta. Hvad Tyskland vinner derigenom att det tillegnar sig ett litet gränsland, hvars befolkning till nio tiondedeiar eller tio elftedelar är dansk, hatar allt tyskt välde ända till döds ochihvarje ögonblick är färdigt till affall, detta är svårt att förstå. Afven i de mest upprörda folkförsamlingar höjde sig mänga röster, hvilka erkände nationalitetsprincipen och på det bestämdaste motsade hvarje afsigt att mot deras vilja införlifva nord-slesvigarne med Tyskland. Men allt har blifvit förgätet i det dippelska segerruset. En af de mest firade iolktalarne förklarade en gång under : stort bifall: ?Nord-slesvigarne må gerna för oss gå hvart de vilja, till Danmark eller åt fanders!? Men nu synes man glömma det engelska ordspråket: Man mäste äfven gifva fan sitt. — Vi ha ju makten!? tänka i i tysthet de, som offentligen städse föra orden rättvisa och billighet på tungan. 9Söder om Flensburg är befolkningens sjelfbestämningsrätt den menskliga naturens heligaste grundsats; norr om Flensburg villl man deremot icke höra talas derom. Sål omvänder den politiska fanatismen alla moraliska grundsatser likt en handske. Vi å vår sida förmå icke att skilja politik och etik från hvarandra, och vårt samvete säger oss, lika väl som vår politiska instinkt, att Tyskland icke vinner någonting på att: det belastar sig med ett litet nordligt Venetien. Om vi nu också föga bekymra oss om huruvida vi ådraga oss hela den sedliga verldens moraliska fiendskap, så komma dock historiska kriser, då vi äro tvungna att se oss om efter sympatier och allianser. Vi ha nu makten, men vi ha den icke ensamma och icke för alltid. Det är icke någon fördel för oss, att vi gifva Frankrike tillfälle att i framtiden under hela verldens bifall blanda sig i våra angelägenheter. Det blandar sig för närvarande icke i den slesvig-holsteinska frågan och anför såsom skäl för sin återhållsamhet, att Gasteiner-fördraget endast är en provisorisk öfverenskommelse. Men man kan med full visshet antaga, att Frankrike och andra länder skola vilja ha ett ord med i laget, då det kommer till ett definitivt beslut rörande hertigdömet Slesvig. Man vinner visserligen icke popularitet genom att orubbligt uppträda för sanning och rättvisa, men deremot vinner man samvetsfrid, och om fäderneslandet skull: råka i en sjelfförvållad olycka, har man ålminstone det medvetandet, att man gjort sitt till för att förekomma olyckan.? I en sednare artikel yttrar samma blad: ?De tyska makterna kunna till en viss grad på omständigheternas tvång skjuta skulden för det falska steg de tagit. Under förra året var hela Tyskland af okunniga eller samvetslösa demagoger totalt fördt bakom ljuset rörande de verkliga förhållandena der uppe i Norden. Hela Slesvig, s2å påstodo dessa pratmakare, var befolkadt af personer af tysk härkomst, som talade tyskt språk och längtade att få komma under tyskt välde. Den tyska fosterlandssången sjöngs, om ock med något falsk accent, ur oförfalskade hjertan vid Kongeaae. Samtidigt hade agitatorerna intalat det tyska folket, att arfprinsen af Augustenburg hade en obestridlig och obestridd, solklar arfsrätt till icke blott några delar af Holstein, utan till hela detta land, ja, äfven till hela det urgamla danska hertigdömet Slesvig. De fräcka lögnerna togo aldrig någon ända, och den som dervid tog munnen mest full och skräflade oförskämdast, han var den störste tyske patrioten. Nog af, detlyckades att genom skamliga lögner upphetsa det ärliga tyska folket ända till raseri och vanNR ae Sh