BEATRICE. Roman i tvenne delar. AFP Julia Kavanagh. Gilbert undvek att besvara den sednare frågan och sade: CCarnoosies egarinna! Ja, jag kommer ihåg att ni lade mycken vigt vid den titeln.4 Ja, det gör jag ännu. Jag har inte förändrat mig, hvad ni än må tänka. Jo, ni har förändrat er, envisades Gilbert, som tycktes ha förvärfvat sig en viss talent att retas; ni ska aldrig mera bli den lilla Beatrice. Jag var nästan rädd för att återse er, ty jag hade en dunkel känsla af att jag då skulle förlora den lilla Beatrice — och det har jag också gjort, tilllade han med ett retsamt leende. Beatrice kände sig. förtretad och förvirrad. Det var tydligt att, medan hon gladde sig öfver det närvarande, ville Gilbert, ehuru han beundrade detta närvarande, endast tycka om henne i det förflutna. Den lilla goda, snälla Beatrice, fortfor han, huru ofta har jag inte drömt om henne och känt hennes små armar kring min hals? Hur ofta har jag inte hört hennes befallande dröj inte länge?4 Alltsom åren förflöto, drömde jag naturligtvis mindre, men det oaktadt fanns det en liten Beatrice i mina tankar, en liten mörk och egensinnig egarinna af Carnoosie, som var mycket flink med sitt Du ska och jag vill, och som älskade mig mycket ömt. ?) Se A. B. n:r 183—197,; 209, 201—207, 208, A—25