tillsvidare endast gälla såsom hypoteser.e Framtiden skall då afgöra af hvad naturg de äro. Y Jag torde ej behöfva gifva tillkänna, attli jag med det nu sagda på intet sätt haft för!h afsigt, att qväfva det hos hvar och en na-!h turliga begäret, att vid de föreskrifter han!d emottager söka göra s:g reda för huruvida ä desamma kunna vara mera eller mindre lf lämpliga. Reflexionen hvarken får eller!ri kan förbjudas. Man har visserligen sturd-s om klandrat det begär bland officerare, attsl sinsemellan resonera, som anses blifvit mera lk allmänt på sednare tider än tillförene. Jagför min del her aldrig förstått detta kander. Inom en officerskår, hvilken uppifråne alltigenom bildar en sammanhängande kedja, s der hvar och en är förman eller äldre änjr den nästefter stående, synes ett utbyte afl1 åsigter rörande tjensten eller öfriga förhål-s landen, långt ifrån att skada krigslydnaden, böra vara det säkraste medlet att be-l1 fästa densamma. Det vore snarare att bell fara, att här, vid detta läroverk der I allall ären likställda, der den ena ej har någotla egentligt försteg tramför den andra och dera den erfarnares mening e; har samma auk-d toritet som inom en militärkår, ett sädantÅd resonerande kunde hafva ett menligt infly-!y tande på ordning och tjenstgöring. I en-h lighet med ofvan uttalåde äsigt, får jaglä likväl förklara, att jag i edra diskussivner fi om förhållandena härstädes ingalunda ser!h någon våda i ena eller andra hänseendet. In i äro alla elever lifvet igenom; vi hafva ständigt behof att fråga, vare sig personerj: eller böcker. Söken derföre, mina herrar,n upplysningar ej allenast i hvad som angår u edra studier, utan äfven i hvad som rörlv tjenstgöring och öfriga förhållanden samt!n glömmen ej, att befälet på stället står eder y närmast i sistnämnde hinseenden. De förti frågmingar I skullen vilja ställa till mig, angående läroverket eller yrket i allmänhet, skall jag med nöje och enligt bästa förmåga söka besvara. Låten eder ej derifrån hindras, till följd af missförstådd uppfattning af det militära förhållande, hvaruti vi stå till hvarandra. Till edra föregångare, eleverna af nästtöregående kurs, yttrade jag, P när vi här first träffades, att de i mig alltid först skulle finra kamraten innan de förnummo förmannen, Jag har under den. tilländagångna kursen funnit mig utan svårighet kunna hålla detta löfte, hv rföre jag nu med ännu mera trygghet utalar det till eder. För hvarje yrke är det af vigt att detsamma. hälles i heder, att de som tillhöra det af öfrige medborgare åtnjuta anseende. Huru nödvändigt sädant är tor värt yrke i allmänhet, hvars medlemmar m:ste vara färdige, att utan betänkande uppofira sig för fosterlandet, och särskildt för officersståndet, helst då det tillhör ett land, hvars försvarsväsen till stor del är grundadt på medborgares ovilkorliga krigspligt, torde jag ej behöfva att fö: eder, mina herrar, närmare ådagalägga. Vilkvuren för den aktning officersståndet åtnjutit hafva med tiderna förändrats. Den tid, då officerarne förnämligast togos utur och utgjorde hufvudbeståndsdelen af den samhällklass, som stod öfver de andra och nästan uteslutande egde hvad man nu skulle benämna medborgerliga rättigheter, hvars medlemmår ansägos skyldige att bemöta hvarandra med en böflighet och mot hvarandra iakttaga en finhet i ton och umgänge, hvarom man i våra dagar torde sakna före ställning, och för uraktlå:enh.t hvaraf den felunde kunde få plikta med lifvet, alldenstund värjan tällde utslag i de tvister, som i sådant hänseende uppstodo; då för den utomordentliga sjelfbeherrskning min sålunda nödgades pålägga sig man liksom sökte en ersättning i den ytterliga råhet, hvarmed man tillät sig behavdla de lägre stående samhällsklasserna; då officersständet ej behöfde uppbäras af någon annan klass än sin egen, som hufvudsakligen något betydde inom samhället, samt då föröfrigt krigsmakten utgjorde tn stat i staten utan egentligt samband med öfrige medborare: — denna tid är numera försvunnen. ess seder och bruk hafva till stor del fördrävkts i de blodiga vågorna af den våldsamma revolution, som genom sin påtryck: ning omskapat förhållandena i de flesta länder. Denna tilldrsgande beletvenhet, som tillhörde Iancien regime, finnes visserligen numera -j, men hvad som i detta hänseende återstår kommer äfven de lägst siående till godo. Den högt uppsatte anser sig numera ej stå så högt öfver sin tjenare som fänriken fordom ansåg sig stå öfver borgaren; dessa öfverträdelser af allmän ordning, hvilka, så snart de endast förorsakade obehag åt personer, tillhörande underordnade samhällsklasser, fordom ansågos såsom oskyldiga yttringar af en ungdomlig hflighet, skulle om de i våra dagar förnyades, bedömas med stränghet, och detta desto mera ju högre den felaktige vore ställd. Den allmänna opmion :n går framåt i denna riktning, snart sagdt med hvarje dag. Det är nödvändigt, att hvar och en noga aktar härpå, isynnerhet om han tillhör ett stånd, hvars anseende lätteligen lider äfven genom några fås felsteg och hvars popularitet inom nationen är för vårt försvar al så oeftergiflig vigt. De fordringar man i hithörande fall ställer på den unge officern, äro ej alltid för honom lätta att uppfylla. Ehuru man gerna ser, att hans ungdombga sinne uppenbarar sig såväl i som utom tjensten, vill man dock, att han skall ega den hållning och stadga i karakteren, som förhindra öfverdrift. Sådant är svårt men oeftergifligt. Handlingar, hvilka i och för sig kuna vara lika oklanderliga eller lika tadelvärda, bedömas ofta olika af den inom de bildade samhällsklasserna rådande tonen. Samma tidsfördrif, som bland kamrater kunna vara på sin plats, äro det ofta ej i aunat sällskap; samma sång t. ex. som må tålas i ett läger, kan det vara otillständigt att afin SS a 4