icke var ett barn som andra barn. Hennes språk, hennes fantasier och hennes blick voro ofta öfver hennes älder. Just i detta ögonblick, som hon satt der med de mörka, drömmande ögonen och de röda läpparne hallt öppna, hade hon något elflikt i sitt väsende, scm förvirrade hennes lekkamrat. Nå?, sade han och nöp henne, ?hvad tänker du nu på ?? Beatrice vände sig långsamt om och såg allvarligt på honom; derpå lade hon sin kind intill hans och hviskade sakta: Dig, Gilbert, tycker jag om, men jeg tycker inte om ...? Tyst! inföll Gilbert och blef alldeles blodröd; hur vågar du tala så?? Ty han visste på hvilken Beatrices förklariog om hennes misshag svftade. Hans blå ögon och milda ansigte hade fått ett så strängt uttryck, att Beatrice blef helt förlägen. Hvarför ska du nödvändigt säga sädana der saker?? frågade Gilbert i en mildt förebrående ton. ?Han är inne i rummet här bredvid?, hviskade hon. Min far! — du pratar!? Men Beatrices hörsel var skarp, och hon förklarade åter, att mr Gervoise var i rummet näst inill; Gilbert ville icke tro henne en dispyt uppstod, och för att göra ett slut derpå gick Gilbert bort och öppnade hastigt dörren, som skilde de båda rummen. Bew trice hade rätt. Mr Gervoise var der, och hvad mera var, det syntes tydligt på hans ställning att far och son hade varit sysselsatta ungefär på samma sätt, endast incd den skilnad som är mellan fjorton och fyrtio år, mellan lek och allvar; mrs Gordon satt nemligen tillbakalutad i soffan med högt giödende kinder, och mr Gervvise höll på