liga helsningarne kunde jag ej underlåta att lyckönska honom öfver det fredliga, heliga, lyckliga lif han här förde i detta fridens hus; ty I bören veta, att alltsedan min barndom har jag hyst en afgjord böje!se, kärlek och kallelse för klosterlifvet, och då jag tänker på att jag nu skulle kunnat lefva lugn under ett klosters heliga hvalf, fri från alla bekymmer och all oro, med porten stängd alltifrån aftonbönen, kan jag ej förlåta mig min värdslöshet, min tanklöshet, min sorglöshet. Till sluts...? Ja, slutet, slutet är alltid det bästa, min käre lärare. eNåväl, jag sade honon genast mitt ärende.? Det var illa gjordt. Men jag hade ju kommit i den afsigten. Javisst; men man skall aldrig börja med att begära hvad man kommit för att 1å. Låt honom tala som han vill, sade Eduzrdo och !(yckte sigini vagnshörnet, som för att sofva. Fortfar, sefior4, sade Daniel. Jag skall fortf.ra. Jag sade honom tydligt och bestämdt den ställning, hvari en nevö till mig råkat komma; att han var förträfflig federalist, men förföljdes af egennyttiga orsaker, af svartsjuka och afund, ty den goda sakens dåliga tjenare akta ej som sig bör återställarens ära och heder, och ej heller hans pztriarkaliska styrelses rykte. Jag skildrade med hänförelse och vältalighet alla edlemmarne af hans excellens verslige guvernörens och hans excellens tillförordnade guvernörens fowilj, och ästod att för att hedra ett träd med så ysande grenar, borde man ej i dess namn låta förfölja en nevö till en onkel som jag, hvilken aflagt klassiska prof på federal tapperhet och ihärdighet. Och iör att ej upptaga guvernörens och andra höga och framstående personers äfven för vigtigare saker otillräckliga tid, begärde jag i klostret San Domingo fristad, skydd och bärberge för min oskyldige nevö, hvarjemte jag till allmosor och goda verk erbjöd mig att erlägga en viss