röriga beskyllningar. Hans advokat sökte, utan tvifvel enligt instruktion, försona denna enda inkonseqvens af sin klient genom att antyda, att mylords utkorade umsängesvänner sjelfva voro bedragoe och af elakhet hade sammansvurit sig mot den älskvärde och förnäme höken, i hvilken de hade väntat att finna en lättplockad dufva. Bläckfisken gör vattnet svart för att undkomma sina fiender, men undkommer dock icke alltid, ja, röjer sig för den vaksamme iakttagaren genom ati sålunda svärta vattnet. Min hbjelte förlorade sin process och lemnade rätten med förlust af den toma bubblan, ett godt namn och rykte. Om jag är riktigt underrättad, fann motgången, denna pröfvosten för upphöjda själar, vårstore filosof lika lugn, som om han hade tillbragt sitt lif med att studera Epiktet. Han insvepte sig, om just icke i dygd, så åtminstone i förakt för densamma och begaf sig till sitt klassiska Tusculum, i S:t Johns Wood, der han, uppmuntrad af några trogna anhängare från den fina verlden, hvilka, om de än icke ansågo honom för oskyldig, dock funno honom oföränderligt angenäm, smuttade sitt rödvin och höll föreläsningar öfver sin trosbekännelse. Otvifvelaktigt trodde han, att pratet snart skulle tystna?, och att verlden skulle sakna honom alltför mycket för att den icke åter skulle samla sig omkring den vise man, som så rättvist föraktade henne, och hans tro skulle måhända äfven gått i fullbordan, om icke döden, den enda spelaren, som inPn kan bedraga, hade satt sig vid hans ufvudgärd och tagit af honom hans sista trumf. Under den mera lysande perioden af denne älskvärde menniskoföraktares sociala bana skall han en gång, men också endast en enda gång, hafva visat sig förbittrad. En af hans sällskapsbröder (jag säger med flit sällskapsbröder, icke vänner, och säger det af aktning för hans minne, eftersom vänskap är en dygd, och han på grund deraf förnekade dess tillvaro) hade skrifvit ett lustspel, som blef uppfördt, och min hjelte hedrade representationen genom att visa sig i författarens loge. Lutande sig utom den för att kunna ses af alla, sammanförde han sina händer till väluppfostradt bifall vid hvarj: misslyckad qviekhet och grammatikalisk bock, tilldess det på ett vigtigt ställe i pjesen förekom en viss lockbeta för publiken, något som sades till dygdens pris och lastens fördömmande. Galleriet nappade naturligtvis på kroken och jublade öfver det enda för densamma begripliga yttrande, som det dittills hade hört; men mitt mönster för nutidens menniskohat hejdade ?Den milda klapp af handskarne, som möttes, och betraktande sin sällskapsbroder lika förebrående, som Ceesar torde hafva betraktat Brutus, då han framstammade sitt Et tu, Brute !? fällde han de förkrossande orden: ?Huru, Billy, detta är ju att svika den gamla goda saken ! och lemnade förbittrad logen. Denna menniska kallar jag den äkta, posilivt realistiska misantropen, i jemförelse med hvilken Timon och Alceste endast äro poetiska hjernspöken.