Det är blott att uppfylla sin pligt, sefior Bello4, svarade Marifio, som ej ännu öfvervunnit sin förvåning. Och detta är sannerligen vaksamhet4, tillade generalen, Här sofver ingen enda på sin post. Hvilket vi ej kunnat säga om något annat ställek, yttrade Daniel med en säkerhet, som alldeles förvifrade Marino. Ty om Daniel, såsom höns ord antydde, hade ätföljt patrullen, så kunde det ej vara honom, som Mario för tre timmar sedan på afstånd följt fill.det ensamma huset, och då kanske den ävinnan ej heller var Amalia, som uppgaf ropet i ett af de oupplysta rummen i detta samma hus. Marino förlorade sigii gissningar och medan generalen, samtalände med några fredsdomire, begaf sig med deim upp i öfra våningen, der ett bord var dukadt för honom, kunde Marifio ej låta bli att säga till Daniel: Ni har således icke i afton ensam promenerat till häst? 4Jo, en stund.4 uAhle Jag stannade hos tillförordnade guvernören till klockan sju, och innan jag uppsökte general Mancilla, som lolvat att jag skulle få följa med hans patrull då han inspekterade posterna, red jag ut litet åt Retirobugten till. : ePå vägen till San Isidro? 4Ja, men då jag ridit ett stycke, kom jag ihåg att jag borde skicka ett bud till Socorro, och jag måste afstå från min promenad. Jag vände om hem, rätt afundsjuk på en herte, som red ett stycke före mig, och som ej tycktes behöfva besvära sig med att skicka några bud hvarken hit eller tlit. En som red före er? Ja, åt San Isidro till, öfre vägent, sede Daniel med en uppriktighet, som kom Maritio att alldeles förlora hufvudet: han tviflade nästan icke mera på att han bedragit sig sjelf. . . dj vat skall man göra? fortfor Na