Några tidsbilder. Utur en sehweizisk tidning meddela vi följande betraktelser: et är i sanning en glädjande företeelse, då i vår tid de religiösa och kyrkliga fråorna så afgjordt trädt i förgrunden, att ingen; som rätt förstår samtiden, kan dra sig undan från att ha ett omdöme öfver dem. Den skarpa strid, eom redan för trettio år sedan af Strauss manzdes fram bland de lärde, har integit en nästan oöfverskådlig utsträckning, sedan folket i känslan af sin andliga värnepligt, trädt upp på stridsNn Och dit måste det komma. Egentiga hufvuddrabbningar äro till sin natur icke enskildes verk, utan hela folkets. Strauss vänder sig derför med sitt nya ?Jesu Lefverne? bort från teologerna och de lärde, och kallar folket upp till fyllande af vår samtids religiösa uppgifter — med samma rätt, :hvarmed Luther i skriften till tyska folkets kristna adel vände sig. till lekmännen; emedan presterskapetej ville höra honom. Härar stå nu slägfärdiga der, hvarest förr blött enskilda Mmätte sina krafter, och lifligt fladdra fanorna, som å ömse -sidor äro planterade. På ena sidan stå kyrkans män, som först måste från seklers rost rena sina vapen, hvilka de hemtat ur den gamla ortodoxiens.tyghus, för att kunna begagna dem; å andra sidan stå vetenskapens och bildningens män, som smidt sig nya och säkra vapen ur kristendomens metall. Der pastorerna under öfverbefäl af minvisterier och kyrkoråd och konsistorier; här församlingarne, anförda at vetenskapens, intelligensens och bildniugens mästare. Hvart segern skall vända sig, synes knappt vara tvilvelaktigt; men så mycket mer måste man betvifla, om vår tids pastorer med full öfverläggnivg och öfvertygelse intagit den ställning, hva i de nu bi finna sig. Det är svårt att förstå, hur män, som egnat minst tre år åt teologiens vetenskapliga studium vid universiteterna, förklara vetenskapen krig, eåsnärt de få namnet pastor?. Så mycket nödvändigare. är det att något undersöka osakerna till. denna märkliga företeelse. 3 3 a Ostridligt ligger ett: hufvudfel i det sätt, hvarpå teologiska studiet bedrifves vid universitetet. Det är verkligen ;beklogligt, hur litet på det hela af de flesta strderas. Den, som de;öfverdritvet stränga skol-lagarne icke redan under sista gymnasiitiden viglat till ostadigt lefverne, han drifves ofta sedan dertill vf den berusande frihetskänsla, som första gåvgen hämörer studen ten. Många kolleger begäras, litet åähöres åch minst studeras. Man svärmar ofta och gerna i liberala idter; uttalar kanske mången gång en fri teologisk åsigt och behagar gig i dess försvarande; men till en fast, sammanbängande grundriktning i det teologiska tänkandet kommer man ej. När då sista terminerna af prolessorerna i praktiska teologien — till en del ha dessa förut varit pastorer — ortodoxien föredroges i salvelsefulla fraser, så befinner sig studenten vanligen i förhållande att ej kunna sätta något genomtänkt emot den nya lärdomen. Så styrer då en stor del osjeltständig och haltlös in i trons hamn, med ögonen blott riktade på embetet, hvars dörr efter aflagd examen — och hvarmed maa kan bestå, och väl bestå, i en examen, det vet man ju snart — så mycket tidigare öppnar sig för honom, ju mera troende han är. Men så sior nu ock studenternas skuld mä vara, om de till största delen ej egva studenttiden åt studiet, så ligger dock hufvudskulden hoa professorerna, eom ofta ej äro vuxna samtidens vetenskapliga uppgift, ja till en del platt icke förstå den. Hvad skall man t. ex. tänka om en teologie professor, gom på allvar försäkrar sina åhöra re, att den tid ej är aflägsen, då hela den byggnad, som Tibingerskolan upprest, skall stå someft kuriosum, eller som med liättadt hjerta bekänner, att en helig vämjelse afhållit. honom från att läsa någon skriftaf Baur! Mä man blott se sig om vid universiteterna, hur det af teologerna talas om Tiäbingarne, hur frukterna af ärslångt, samvetsgrannt, mödosamt och: troget arbete trampås i smutsen, hur man fördömer som galenskap och otro, hvad dock ingen förständig och: ingen troende har kunnat vederlägga. Är det då underligt, om i våra