ligt undandold blå drägt, för att värdigt kunna emottaga befriarne. Mödrarne bemödade sig att så mycket som möjligt inom fyra väggar qvarhäålla de söner som ännu voro qvar hos dem i Buenos Ayres, för att skydda dem mot Mashorcans förolämpningar och arresteringar. Hvarje familj, hvarje enskild person var sålunda i sjelfva verket rof för den rysligaste ängslan och ovisshet. Sådan var den tafla, hvaraf vi här gjort ett svagt utkast; sådant var tillståndet i Buenos Ayres under första hälften af Augusti, ända till den dag, då vi åter upptagit tråden af vår berättelse och då vi äter skola möta de personer som uppträdt deruti. Men innan vi afsluta detta kapitel skola vi söka gifva läsaren en föreställning om hvad parroqvialerna ville säga och huru de uppkommit. Den 27 Juni 1839, på aftonen, blef presidenten i representantkammaren, den Vicente Maza, mördad i ett af samma kammares förmak. Men vi skola låta den tidens officiella organ, det vill säga, Gaceta Mercantil, sjelf beskrifva de ohyggliga händelser som utgjorde upphofvet till vämjeliga bachanaler, hvilka kallades parroqvialer (af spanska ordet parroquia, som betyder församling, kyrksocken — dessa fester firades nemligen af hvarje församling i dess kyrka): Den 27 Juni klockan half sju på aftonen inträdde i vicepresidentens, medborgaren generalen, don Augustin de Pinedos rum ordonnansen Ramirez och tillkännagaf ofvannämnde vicepresident att herr presidenten i representantkammaren, don Manuel Vicente Maza på våldsamt sätt ljutit döden