Förbuadet mellån de katolska och protestantiska prestväldena. Ju mer vår tid fordrar frihet äfven på andens och samvetets område, desto när: mare ser man de fordom rivaliserande prestväldena, af äldre och yngre datum, sluta sig tillsamman för att med gemensamma krafter bevara den lika oförnuftiga och rättsvidriga, som. mot all sann religion och särskildt: mot kristendomens klara bud stridande, inkräktningen och våldskränkningen af såväl den enskildes som församlingens oförytterliga andliga rättigheter. I Baden och flera tyska länder framträda alltmer sådana symptomer; och nyligen har ett knarrande genljud i samma tonart från en högvördig protestantisk korkåpa i vårt grannskap förnummits. Vi tro oss derför öra våra läsare ett n då vi ur Schenels nyss utkomna skrift: Die protestantische Freiheitt meddela följande lilla skildring i anledning af den nya heliga alliansen: Det finns ingen större sjelfmotsägelse, än alt för reformatorerna och deras tid ta i anspråk rätten till fritt framskridande och genomgripande befrielse från kyrkans auktoritet, men deremot bestrida samtidens protestanter denna rätt i teologi och kyrka och vilja binda dem vid dogmer, som för 300 år sedan, och under helt andra förhållanden och med så underhaltiga pröfningsoch bildningsmedel, uppställdes just för den tidens omständigheter. Samvetet är inom protestantismen af grundsats fritt från hvarje yttre tvingande boja; personligheten är här anvisad på sig sjelf och sin egen kraft; den skall bemöda sig att i troget själsarbete efter förmåga fatta tingens sanna och eviga väsen, att i allvarlig sedlig ansträngning utveckla sitt eget väsen, att mer och mer lösas från främmande auktoritetsband.. Må det falla sig aldrig så svårt att besegra den trolldom, hvarmed den ärfda auktoriteten och vanans makt hålla anden fången — hvarje äkta protestant har nu en gång en bestämmelsen att fatta den eviga sanningen sjelf i sitt väsens innersta grund och just derigenom göra den yttre verlden till sin inre egendom. Derför är protestantismen något som aldrig blir färdigt eller fullkomligt löses, utan fastmer en i oändligheten framskridande uppgift, som af en hvar fordrar den yttersta hängitvenhet och ej medger någon dagtingan eller Prutning med sjelfviskheten och makligheten. Vi må ej undra öfver, attreformatorerna sjelfva ryggade tillbaka för en sådan uppgift, och delvis äfven hade en oklar föreställning derom. Fostrade i romersk traditionsoch dogmtro, kände de sig, med all sin forsknings och tankes djerfhet, dock ej sällan ur stånd att energiskt bryta med den gamla trons ursprungliga förutsättningar och doldare konseqvenser. Inom kretsen af de nyvunna öfvertygelserna, som hade sin medelpunkt i det medvetandet, att den genom Kristus åt menskligheten förvärfvade rättfärdigheten för Gud hade hos den enskilde värde blott som en frukt af personlig samvetsoch troserfarenhet, qvarblef dock en hop ärfda föreställningar och åsigter ogenomträngda af den nya sanningens ljus, och så uppstod i sjelfva protestantismen en oklar blandning af gammalt och nytt, en gäsningsprocess af stridiga elementer, som ännu är oafslutad. Naturligt! Blott småningom, under oupphörligt motstånd af de bortdöende tankarne och inrättningarne, bryta nya epokgörande ider och principer sig väg i verldshistorien; med de ädlastes svett och blod : är den mark fuktad der de gå fram; blott het strid förer till deras seger; uppoffringen är det oundvikliga priset för sanningens vinnande. Efter reformationen arbetar protestantismen ej, såsom de ultramontana motståndarne oförståndigt och öfvermodigt säga, på sin sjelfupplösning, utan på sin sjelfbevisnina och sjelfförverkligande. Väl har protestantiska presterskapet under tidens lopp försökt att äfven inom protestantiska kyrkan och på det för henne egendomliga sättet tillämpa katolicismens grundsatser. Den på afvägar förda protestantiska teologien har uppfattat kristendomen som ett dogmsystem och upprättat ett påtvedöme af ärfda trosbekän nelser, 1 sitt slag ej mindre trånghjertad och förföljelselysten än den romerska. Försöket bar visserligen inom sig taggen af en oförsonlig mot-. sägelse. Förgäfves såg man sig om efter en säker auktoritet, som kunde borga för de uppställda dogmernas föregilna renhet och ofelbarhet. Man åberopade väl bibeln. Men bibeln sjelf behöfver först utläggning, och hvarje utläggning deraf är verket af ej ofelbara menniskor, hvarje ur honom dragen dogm är blott ett försök att fasthålla hans tankar, bredvid hvilket andra försök äro lika berättigade. Då protestantismen upphöjde den kyrkligt fastställda läran till en bindande auktoritet för samvetena, förgrep han sig på sina egna ursprungstankar, enligt hvilka ingen menniskostadga må göra anspråk på att vara en samvetsauktoritet, och enligt hvilka hvarje protestant alltjemt har rätt och pligt att protestera mot menniskodogmen som mot en snara för samvetet och ett ok för tron. Derföre har ock lärotvångets period iprotestantiska kyrkan ej framgått ur reformationens, utan ur katolicismens ande. Utan pröfning, i strid mot den fria forskningens reformatoriska grundsatser, blefvo, liksom i romerska kyrkan, de protestantiska teologernas dogmer utrustade med ofelbarhetens anseende. För församlingen var intet annat val än att, som i katolska kyrkan, underkasta sig dem: Den som, stödd på egen forskning, motsade, förföljdes och behandlades som fördömelsevärd kättare?. I förra seklet segrade protestantiska frihetens ande öfver det teologiska trostvånget. hvars tider man trodde vara förbi. Misstag! Man hade tagit saken för lätt. En tid or ådes man störta dogmernas påfvevälde med filosofiens kungavälde, göra kristendomen umbärlig genom verldsvisheten. Nytt misstag! Kristendomen ersättes ej genom systemer och begrepp; han är ande och lif. Han vill erfaras och upplefvas, i personlighetens djupaste grund och i de verldshistoriska stridernas upprörda vågslag. I sjelfva verket vill man nu på protestantiskt område inrätta ett nytt, med katolsk ande fylåt, kyrkodöme, oförenligt med protestantismens grundlågar. Blott genom fullt oprotestantiska medel kunde det upprätthållas. Framförallt måste man se sig omkring efter en yttre auktoritet, som skyddar dess maktutöfnin Denna kan blott nr mono Serra q s 1 c I i : I 1 6 1 t 1 1 1 c