er, IB TER BEA CIBEG VIS SIGRIAR SUK IICISENARA BUS ligheten att kunna på förhand inse alla följderna af hvarje ouppsåtlig underlåtenhet; och det är tyvärr en besannad iakttagelse, att denna lära i allmänhet utbjudes först efter det skadan inträftat, då hvar och en i sin sjelfklokhet njuter af den inbillningen, att skadan kunnat förekommas, derest, enligt alla på den sjelfklokes eftersägelser grundade beräkningar, ett annat af omtanka och försigtighet påbjudet handlingsoch förfaringssätt blifvit af den utaf olyckan träffade personen iakttaget. — Kammarrätten har dessutom i dess härom gjorda utredning låtit komma sig till last hvarjehanda inkonseqvenser, deribland S minst framstår dess åsigt om uppkomsten och sättet för dessa lånetransaktioner. Så säges på ena stället, att jag sjelf uppgifvit, det jag af Hollertz vid förnyade tilltällen begärt och erhållit penninglån, och på annat ställe, såsom grund för beslutet, att, enligt hvad det uppgifves?, jag förmått Hollertz bispringa mig med större penningbelopp samt sålunda begagnat mig af min ställning till honom, såsom min förman, för att af honom åtkomma penningar. I denna inkonseqvens emellan uppgifter, hvaraf den förra är af mig sjelf uttalad och den sednare står såsom ett naket uttryck, ligger, efter mitt underd. förmenande, det största beviset på en benägenhet att öfvergå på åklagaremaktens obestyrkta insinuationer. Jag hoppas emellertid, att Eders K. M:t, af hvad, angående mina affärsförhållanden med Hollertz, jag under ranfakningen i målet lagt i dagen, skall nådigst finna det vara fullständigt utredt, att desamma berättigats, ej mindre af Hollertz i följd af hans många bekantskaper egande resurser att bereda sig lofliga tillgångar samt i öfrigt af det stöd vi i dylik väg under en mångårig bekantskap och dagligt umgänge vid mångfaldiga tillfällen lemnat hvarandra, än äfven af den visshet om Hollertz förbättrade ekonomiska vilkor, som hans nära förestående giftermål skolat framkalla, hvaraf måst alstras god kredit och lätthet för honom att anskaffa penningar. Det kan ej heller med något skäl antagas att, vare sig den emellan Hollertz och mig ännu qvarstående affärsgemensamhet, eller hans för mig i öfrigt okända skulder, bort kunna väcka någon misstanke hos mig mot hans lofliga åtkomst till de medel, hvarmed han nu bisprungit mig, helst det ej sällan för den i affärslifvet något hemmastadde förekommer, hurusom förtroende och god kredit mången gång kan bereda äfven den obemedlade, ja till och med den skuldsatte, utvägar att åt andra för kortare tider disponera öfver äfven betydliga penningemedel. Man är derför i dylika fall berättigad att förutsätta, att låntagaren användt tvång eller begagnat sin ställning till långifvaren för att förmå denne att lemna sig penningar. Denne sednare är dock alltid beroende af sin fria vilja. Han kan visserligen på sin höjd läta sig bevekas, men ej tvingas till hjelpsamhet. ammaledes måste ock förhållandet vara, der en underordnad tjensteman länar penningar af sin förman. Här kan ej den förres ställning till förmannen missbrukas och vår lag känner icke ens möjligheten at ett dylikt missbruk, då deremot en särskild ansvarsbestämmelse bilfvit lagligen utstakad i den händelse, att förmannen lånar penningar af der underordnade tjenstemannen, ty här kan med allt skäl förutsättas ett vådligt sådant missbruk, så till vida som den underordnade kan anses lättare böjd eller öfvertalad att efterkomma framställningar i sådan väg från en förman, af hvilken hans framtida tjenstemannabana är i större eller mindre mån beroende! men detta förmannens handlingssätt, äfven der det skett med vetskap derom, att de medel han får låna, äro den underordnade å tjenstens vägnar anförtrodda, belägges af lagen ej med annat ansvar, än med embetets förlust och, i svåraste fall, med ovärdighet derjemte att vidare i rikets tjenst nyttjas. Nu må väl med allt fog hemställas, huruvida det kan ligga det minsta sken af rättvisa eller ens billighet i en dom, hvarigenom en underordnad tjensteman, som utan att kunna lagligen anses hafva egt vetskap om ett dylikt tillgrepp utaf förmannen, af denne lånat penningar, göres förvunnen till ett större ansvar, än som skulle drabba förmannen i en omvänd kasus, — och detta änskönt det, på sätt min förklaring visar, blifvit klarligen ådagalagdt, att de af mig från Hollertz nu lånta penningar ej bestått af allmänna medel, samt således dessa lånetransaktioner ej kunna med skäl anses hafva i någon mån bidragit till den sedermera hos förmannen yppade balansen af tullverkets medel. — De kammarrättens häremot stridande åsigter synas mig icke vara rättvisa, utan snarare en lek med menniskors välfärd, och jag gör mig förvissad, att E. K. M:t, hvars högsinta -valspråk tillförsäkrar enhvar det skydd af lag, som lagen sjelf bjuder, värdigas, med ogillande af allt försök att göra den saker som saklös är, befria mig från det mig ådömda ansvar samt från ersättningsskyldighet för den ifrågakomna balansen. Af hvad jag nu i underdåninghet anfört täcktes E. K. M:t nädigst finna: att det är vordet satt utom allt tvifvel, att inkomna tullupppbördsmedel blifvit i behörig tid och ordning uti rikets ständers bank insatte; — att det dröjsmål, som kammarrätten i sådant hänseende fört mig till last, haft sin anledning i sådana förhållanden, hvilka det i allmänhet icke stått hvarken i min eller någon annans makt att, tidigare än som skett, undanrödja; — att skyldigheten för mig att buräda kamreraren vid penningmedlens insättande i banken icke var ovilkorlig, utan beroende på kamrerarens tillsägelse eller befallning derom, allt på sätt hr departementschefen Tauvon omvitinat och jag utredt i min förklaring öfver advokatfiskalsembetets slutpåstående; — att en sådan befallning icke mig gifvits med hänseende till Geflepaketet, hvilket, ankommet den 11 Februari, af mig samma dag ötverlemnades obrutet till Hollertz, och således ej kunde af mig insättas, innan jag den 13 i nämnde månad tidigt på morgonen afreste till Jönköping, men om insättande af hvars mnehåll hr deartementschefen Brändström, med fullkomlig kännedom att detsamma, ehuru ingånget den 11, ej ännu den 15 berörde Februari månad blifvit i banken inlevereradt, likväl, på sätt han sjelf uppgifvit, först under sistnämnde dag påminde Hollertz, som utan anmärkning om nägon min försummelse lofvade att sådant fullgöra; — att någon vårdslöshet eller försummelse i detta fall icke kan läggas mig till last; — att, beträffande mina lånetransaktioner med Hollertz, nå gon annan bevisning icke förekommit, än mitt eget erkännande, hvilket, icke stympadt, utan endast i sin helhet får emot mig åberopas; att om således icke för god antages min upp: filt, att jag saknat kunskap om Hollertz olofiga åtkomst till de försträckta penningarne, så förfaller i och med detsamma erkännandet och den derpå grundade bevisning, att någon försträckning egt rum; — att äfven om Hollertz försträckt mig penningar, så kan deraf ej följa ansvar för mig, enär det väl är förbjudet förmån i uppbördsverk att låna af underordnad, men ej tvärtom; — samt slutligen kammarrätten, äfven der jag, på sätt kammarrätten antagit, skulle felat i utöfning af min tjenst såsom tillförordnad kammarförvandt, icke lågligen egt hvarken att mig döma, eller att för sådana mina förmenta tjenstefel tillämpa de af kammarrätten åberopade lagrum, sedan, enligt 5 i E. K. M:ts nådiga förordning om nya strafflagens införande, de mildare ansvarsbestämmelserna i 25 kapitlet 17 siståberopade lag trädti gällande kraft, hvilka således, derest jäg anses förvunnen till ett ouppsåtligt tjenstefel, bort tillämpas. Med djupaste undersåtliga vördnad, trohet och nit framhärdar Stormäktigste Allernådigste Konung Eders Kongl. Maj:ts tropligtigste undersåte Gustaf Iwar Stridbeck. Starkhalm don 46 Anril 19285