sådant alräkna 1 den olyckliga nandelse, alt Jag äfven af E. K. M:t kunde blifva till sådan bestraftning fälld. Då derjemte, enligt mitt und. förmenande, kammarrätten, vid den utgång målet derstädes fått, hade bort, i afbidan på utslagets verkställande sedan det vunnit laga kraft eller parterna dermed förklarat sig nöjde, försätta mig på fri fot, helst jag, utom den kammarskrifvartjenst, hvilken jag genom det icke laga kraftvunna utslaget blifvit dömd förlustig, äfven innehar tjenst såsom notarie hos k. vetenskapsakademien, täcktes E. K. M:t nådigst till särskild pröfning Pga min und. begäran att, i afvaktan på E. K. M:ts utslag i hufvudsaken, mig mårte tillåtas att vistas på fri fot, och detta så mycket mera som, enligt mitt und. förmenande, kammarrätten bort genast meddela föreskrift om mitt frigifvande, när kammarrätten stannat i beslut att ådöma mig enkelt fängelse ; ty det är ju en uppenbar orättvisa, att jag skall fortfarande sitta häktad endast derför, att jag, vid utslagets fattande, redan en lång tid varit min frihet beröfvad för en anklagelse, den der, ifrån början riktigt bedömd, icke kunnat lagligen medföra mitt häktande under ransakningstiden. Kammarrätten har tolkat den för generaltullstyrelsen den 15 Juli 1825 nådigst utlärdade instruktion så, att styrelsens kameral-departementschef endast skall kontrollera inleveringen i rikets ständers bank af de från landsorterna inkomna uppbördsmedlen. Denna tolkning är stridande mot instruktionens 9 , der det heter: Förste departements-chefen (— kameral-departements-chefen) tillhör i öfrigt att personligen föra de kontroller emot uppbördsmän och den ufräkning med rikets ständers bank, som bevittnar, att alla inflytande medel riktigt och ordentligt i banken insättas samt derifrån utassigneras. — — Här åsyftas således tydligen äfven de assignerade medlen. Om nu jag kunde anses hatva begått ett tjenstefel derigenom, att jag till Hollertz aflemnade Gefle-paketet och icke före min atresa till Jönköping insatte dess innehåll i banken, — hvilket senare förhållande dock ej lärer kunnat bero af mig, alldenstund, såsom ock kammarrätten förklarar, det ålåg kamreraren, i egenskap af kontorsförman och till följd af den dermed förenade ansvarighet, att tillse, det alla inkomna och af mig emottagna uppbördsmedel blefvo till honom af mig behörigen atflemnade, — så bör väl detta fel ej rimligen kunna tilläggas straffbarhet framför den af vederbörande åklagare och domare alldeles förbigångna försummelsen af kameral-departements-chefen att, åtminstone vid den omförmälda påminnelsens afgifvande till Hollertz om Gefle-remissens inlevering i banken, förvissa sig, att Hollertz ej förskingrat dess innehåll, i hvilken händelse tillgreppet väl möjligen icke kunnat förekommas, men åtminstone de vidare inträffade följderna deraf förhindras. Det måste väl med allt fog kunna påstås, att redan en sådan, af förman gifven, påminnelse innefattar en misstanka om den underordnades. bristande pålitlighet och redbarhet i uppfyllandet af sina pligter, och borde det icke i dylikt fall fåt: vara nog med blotta påminnelsens afgitvande, hvilken åter, ensam för sig, endast skulle tjena till att sätta den oråd anande brottslingen I tillfälle att antingen igensopa spåren af sitt brott, eller ock ställa sin person i säkerhet. Orimlig måste ju äfven peskylIningen emot mig om underlåtenhet att tillse eller sjelf besörja de af mig emottagna medlens insättning i riksbanken anses, då dessa bestyr ej varit af min fria vilja beroende, hvarföre ock någon anmärkning emot mig om en sådan underlåtenhet aldrig blifvit af kameraldepartementschefen eller någon annan framställd. Betecknande i sådant hänseende framstår ock det upplysta förhållandet, att hr kameraldepartementscheten Brändström vid det tillfälle, då han den 15 Februari 1864 påminde Hollerts om Gefleremissens inleveverering i banken, ej ens bemärkt min bortvaro från embetsrummet, ej heller haft anledning att fråga efter mig för att gifva äfven mig del af samma på: minnelse. — Kammarrätten förklarar visserligen. att min befattning med uppbördsmedlen bestått deri att, sedan jag emottagit dem, föranstalta om deras insättning i banken. Härvid bör likväl anmärkas att, äfven om jag haft mig ettsådant bestyr uppdraget, detta dock ej varit en följd af min befattning såsom tillförordnad kammarförvandt, utan grundat sig på kamererarens särskilda befallningar; erinrande jag tillika underdånigst härvid, hvad hr f. d. kameraldepartementschefen Tauvon på ed upplyst, eller att det, oberoende af befintliga arbetsordningar, tillkommit kameraren att efter sitt eget godtfinnande fördela göromålen emellan sina underordnade biträden å kammarkontoret. Det måste således anses vara lagligen utredt: att vidsträcktheten af kammarförvandtens inseende öfver göromålens behöriga gång inom kammarkontoret icke omfattade kontrollen öfver tullmedlens insättning i banken eller afsändning till landsorterna, hvilken ensamt tillhört kameraldepartementschefen; — att en sådan insättning eller afsändning endast kunde ske i följd af den för medlen ansvarige kamererarens tillsägelse eller befallning ; — samt att det härmed stundom skedda dröjsmål vid insättningarne, då det lem nats oanmärkt af den dagligen härå kontrolleande kameraldepartementschefen, icke bort nu å utgöra föremål för åtal, med mindre att kameraldepartementschefen äfven derför samtidigt ställdes under tilltal, enär han i fråga om en oordentlighet af såian beskaffenhet ej sökt bereda rättelse, utan låtit den gång efter gång förnyas. Kammarrätten har emellertid kommit till den förvånande slutsats, att jag genom Gefleremissens aflemnande till Hollertz beredt denne tillfälle att medlen förskingra. Orimligheten af detta påstående framstår af sig sjelf vid sidan af det upplysta förhållandet, att kamereraren var fullt Perättigad att de af mig emottagna och qvitterade brefven utan Tadvitto öfvertaga i sin ård, och följaktligen att äfven sjelf insätta dess innehåll i banken, — Om nämnda åsigt skulle kunna lagligen grundlägga det slut, hvartill kammarrätten kommit, så blefve ju ock deraf en gifven följd, att kameraldepartementschefen, genom aflemnandet till Hollertz af de feneraltull styrelsens assignationer, hvars i riksbanken utlösta belopp nu saknats, beredt Hollertz tillfälle att dessa medel förskingra, men detta lärer väl näppeligen icke varit kammarrättens mening att påstå. — Hållbarheten inför lag i ett dylikt skäl för mitt fällande Br också ej tänkbar eller möjlig. Dessutom är ju uppenbart, att tillfälle till förskingring af kassamedlen stod Hollertz öppet å hvad tid som helst, utan behof af andras medverkan derti!l, enär han var berättigad att till kassakistan ensam innehafva alla nycklarne samt ingen underordnad tjensteman i kontoret å honom fick eller hade skyldighet att utöfva någon kontroll, eller ens hade behof att taga kännedom om innehållet af kassan, för hvilken Hollertz i egenskap af kontorschef ensam stod i ansvar, med rättighet att, när han så behagade, derur uttaga paketer eller inkomna penningremisser, utan att derför hos någen annan i kontoret behöfva redogöra. Detta sednare kunde han ock helt öp et verkställa, under förevändning, ifall den befötts, att han ämnade deraf i banken sjelf göra insättning, hvilket ingen kunde hindra, emedan en sädan af honom personligen verkställd insättning tvärtom var en honom sednast i 1861 års tjensteförslag föreskrifven tjenstepligt. Kammarrättens yttrande om mitt främjande af det skedda tillgreppet förlorar således allt sken af värde — ty tillgreppet i kassan kunde, såsom förut är nämdt, af Hollertz göras, när helst sår dant föll honom i smaken, och utan alla andrag deltagande eller vetskap, I fråga dernäst om mina l netransaktioner med Hollertz, har kammarrätten behagat gifva dem en tydning, som vittnar derom, att kammarrätten saknat verkliga skäl för mitt fällande till ansvar. Kammarrättens utredning i denna del af målet är icke sådan, man egt anspråk att an damcoctal hvilken Aliocer att til