(Insändt.) Ett norskt rederi emot ett svenskt, om skadeersättning i följd af fartygs sammaostötning: (Slut från torsdagsbl.) Allehandas yttrande, att tvisten reducerats till detta: Kunde sammanstötningen undvikas och på hvad sätt, är icke heller korrekt, Den frå ga, som nu är underkastad domstolens pröfning, är af allmännare natur och af väsentligt större vigt för befälhafvare å fartyg. Vi hade eljest sannolikt alldeles ignorerat Ållehandas uppsats i ämnet. Hufvudfrågan är denna: bör en far. tygsbefälhafvare, som för mist eller af annan orsak ej kan med säkerhet bestämma ett mötande fartygs kurs, afvika från den allmänna regeln att gira styrbord hän och låta fartygen passera babord om hvarandra? Det är just en sådan afvikelse från manövrerings-reglorna, som i första rummet lagts kaptenen på det svenska skeppet till last, I det att han under rådande stark tjocka, genast vid upptäckten af den mötande seglaren lagt rodret om styrbord och fallit af, hvarefter sammanstötntngen naturligtvis måste ske, då fartygen veko åt samma sida. Så lärer väl också nästan alltid inträffa, då den ena befälhafvaren följer, men den andra afviker från i lag stadgade allmänna reglor för fartygs manövrering till undvikande af ombördläggning. I de flesta fall skola de ju, som ock nu skedde, komma åt samma sida och råka i kollision med hvarandra. . . . En vistig omständighet vid manövreringen, som ofvan blifvit antydd, har artikelförf. i Ållehanda också visligen förbigått, nemligen den, att Typhon först föll, men sedermera tvärt lade rodret om babord och lovade — en manöver, hvarom sjömän haft yttrandet, att det icke är någon manöver. pten Steinmetz förklaring, att han vidtog denna förändring i manövern, på det att Hebe, som var lastadt, ej skulle falla ned på Typhon, som var barlastadt, och stöta detta 1 sank, må lemnas i sitt värde. Oss förefaller det emellertid otroligt, att kapten Steinmetz i detta ögonblick och i en sådan fjocka skulle kunnat genast observera att Hebe var lastadt, eller hinna att reflektera öfver och göra sig reda för följderna af att det ena fartyget var lastadt och det andra barlastadt. Hade deremot kapten Steinmetz sagt, att han genom den förändrade manövern ville söka undvika kollision, då han såg att fartygen gingo åt samma sida, hade en antaglig förklaringsgrund blifvit uppgifven. Samma åsigt hysa vi om kapten Steinmetz upp: ift, att han tagit Hebe för en bidevindare nder förhandenvarande omständigheter lär det ej kunnat vara möjligt för Steinmetz att med någon grad af säkerhet bestämma att Hebe seglade bidevind. Svenska rederiets bevisning härom synes oss vara kullkastadt genom Hebes edfästade sjöförklaring, som innehåller att det gick N: till . för vestlig vind; och genom 3 på ed hörda sjökaptener från Stockholm, som sammanstämmande intygat, att Hebe omöjligen kunnat med N. till V. kurs legat bidevind, vare sig att vinden varit V. eller V. till S. Att vid refererandet af rättegångshandlingarne förtiga denna för norska rederiet vigtiga omstänighet, i stället haka sig fast, såsom författaren lehanda gjort, vid förebärandet, att Hebe