AO HA AST EAT AA SM DISSAR SIERRA 0 KG där det t. ex. bekant, att vår berömde bildhuggare professor Molin, för några år sedan ville efterkomma den önskan, som från flera håll blifvit uttalad, att han måtte anoräåna en reproduktion i mindre skala af sin sköna grupp Bältespännarne? och ut-: lemna exemplar deraf i konsthandeln, men att Than fann betänkligheter möta för nedläggande af lid och kostnad härå, emedan han vore j utsatt för att hvilken gipsgjutare som helst . då skulle genast eftergöra hans arbete, ii dåliga kopior. :För att då söka i någon mån värna om sin rätt tog han sin tillllykt tilll atentlagen och begärde hos kommerskolegium patent på en ny upplinning, som han gjort, kallad Bältespännarne? och hvarå ritning bifogades, på hvilken (förmodligen ! såsom nyttig att dermed pryda muster ofi fentliga palatser o. s. v.); patent blef också af kommerskollegium meddeladt i vanlig form och med det stereotypa tillägget, att detta patentbref icke må anses ! måuföra visshet, utt uppfinningen är ny eller att den kan med fördel användas?. (Liflig munterhet). Då mun icke kan antaga, att det är möjhgt att på denna väg skydda den artistiska eganderätten i allmänhet, är det utan tvifvel i hög grad ö digt att en lag härom så snart som möjlig kan komma till stånd. Talaren trodde sig också veta, att förarbeten i detta hänseende ) egtrum inom vederbörande departement och att man sålunda torde kunna vänta ett af regeringen framlagdt lagförslag vid nästa ( riksdag. Möjligen skulle nu Nationalföre1I gen genom sina uttalanden, isynnerhet om essa vunne understöd i Norge och Danmark, kunna verka derhän, att i denna lag upptoges en bestämmelse af det innehåll, ls att skyddet äfven kunde utsträckas till norska och danska konstnärers verk, med vilkor och under förutsättning att full reciprocitet i detta hänseende komme att ega rum. Häradshöfding Hultgren anmärkte, att det utan tvifvel innebure en öfverdrift, om man mämnde eller betraktade litterärt eftertryck såsom stöld, så länge och såvida det icke är i lag förbjudet. Man torde icke heller få utsträcka den litterära egendomen alltför längt; de ideer, som en författare framställer, tillhöra icke honom ensamt, de tillhöra hans tid, och man skulle ju kunna antaga, att en författare producerat ett arbete, som innehölle många nya och vigtiga sanningar, men att de artvingar, som finge disposition öfver denna litterära egendom, vore af alldeles motsatta åsigter och derför ansåge det för både sin pligt och sin rätt alt hindra dessa sanningars spridning. Folkskoleinspektören Meijerberg ansåg ef-, tertrycket i det hela icke vara så moraliskt j förkastligt eller synnerligen skadligt. Det af Bruzelius i Upsala utgifna, af eftertryck bestående biblioteket af tyska klassiker, hade icke varit till utan tvärtom i hög grad befrämja dömen om och dymedelst afsättningen af tysk litteratur i Sverge. Detsamma torde i någon mån kunna sägas om den eftertrycksupplaga af åtskilliga vittra danska arbeten, som för ett antal år sedan utgals i Sverge. Atfven öfversättningar från danskan må ej fördömas, emedan de kunna medverka till utbredande af kännedom-om danska författare och danska förhållanden. Häruti instämde, specielt hvad öfversättningarne angick, bokhandlaren Alb. Bonnier, på samma gång han uttalade den önskan, att den ömsesidiga insigten i bridraländernas. språk snart måtte bli så allmän, att öfversättningar vore fullkomligt obehöfliga och icke kunde ifrågakomma. Magister Hedin fästade i fråga om eftertryck uppmärksamheten derpå, att rätt måste vara rätt, och att det aldrig kan vara ! tillständigt eller i stort gagneligt att författares och förläggares eganderätt trampas ! 1 i 1 4 under fötterna. Hr Sohlman erinrade, att genom inrymmande uti en lag om den litterära eganderätten af den bestämmelsen, att om ett arbete icke på vissa år varit i bokhandeln tillgängligt, hvem som helst kan utgifva detsamma, förebygges den af häradshöfding Hultgren påpekade, väl sällan inträffande händelsen, att arfvingar till litterära arbeten skulle vilja förhindra deras spridande. Talaren betviflade högligen nyttan af den fula, slurfviga, på tryckfel rika Palucupplagan af åtskilliga danska arbeten, tillkommen genom eftertryck eller, såsom det allmänt i bokhandelsspråket numera kallas, ?tjuftryck? — en benämning, som vitsordar att medvetandet om dylika företags rätta karakter är ganska klart. Hvad öfversättningar angår, så vill talaren icke gå så långt, att han absolut utdömer allt öfversättande från danskan och norskan till svenskan och tvärtom. Han tror emellertid att det bör inskränkas allt mera och att det! redan nu kan reduceras till ett mycket ringa antal skrifter, ämnade för en mycket stor allmänhet. Hvad åter angår vetenskapliga och vittra arbeten och i allmänhet sådana, som förutsätta en bildad publik, så är deras öfversättande numera icke blott obehöfligt, utan till och med skadligt, äfven ur den syppunkt som hr Meijerberg velat påpeka, nemligen med afseende på utbredande af bekantskapen med danska och norska författare. Inga öfversättningar i vårt land äro nemligen öfverhufvud taget så usla som de, hvilka göras från danskan och norskan. Det är nemligen mycket lätt för en svensk att lära sig läsa och begripa danska och norska böcker; men för atriktigt och med iakttagande af alla de fina skiftningarne i uttrycket och med undvikande af alla de misstag, hvartill yttre likheter stundom så lätt förieda, kunna öfversätta sådana böcker, fordras att man verkligen -är hemma både i danskan och svenskan samt att komparativt ha studerat bådaderas egendomligheter. De, som skulle kunna göra en verkligt god sådan öfversättning, anse det olämpligt och icke löna mödan; men deremot inbilla sig många personer, att det är den lättaste sak i verlden att öfversätta från danskan och norskan, och öfversättningarne bli också derefter, vanligtvis under all kritik; en stor del af författarnes finare egendomligheter: