Oo a en och äfventyr utan all ända! Under ntan härpå, torde det för omvexlings skull möjligen intressera att läsa beskrifningen om en jernvägsfärd från Stockholm till Småand, verkställd för några dagar sedan, unler hvilken intet enda missöde inträffade, nga söndersprungna hjulringar, iogen lös vostkupt, ingen klocka som stannat och ej ninsta hinder för färden. En sådan resa ir ju någonting ovanligt. Vi skola denna gång åka ien tredjeklassens vagn. Det är visserligen ej så förnämt som Få första och andra plats; det är ett olandadt tåg och ressällskapet är blandadt; nilen kostar endast 25 öre; man sitter icke heller på ressårer eller stoppade dynor, men man åker ändå förträffligt, jemfördt med färden på rapphöna? i de gamla tiderna, då man enligt Konz2l. Maj:ts allernådigaste skjutsordning mörbultades för 50 öre. Visserligen kan en resenär i 3:dje klassen icke söra anspråk på att anses för mer än en half eller en tredjedels passagerare, jemförd med en andra eller första klassens, och det faller af sig sjelf, att den uppmärksamhet, som kommer honom till del, är graderad i samma skala, hvarefter medborgerligt ansende i våra dagar beräknas. Det är derföre också naturligt, att en väl educerad konduktör säger åt en tredje klassens passagerare: visa mig biljetten !?, åt en andra klassens: ?får jag lof att se biljetten?? samt! åt en första klassens: behagar herrn ta fram sin biljett?? Tonfallet i rösten förändras i samma mån, som vagnen är målad i ekfärg, klädd med grått kläde eller grönt sammet. Ar man emellertid ekonom och förnuftig karl för resten, frågar man dock icke stort efter dessa små rökoffer på fåfängans altare. Men låtom oss resa! Dörrarne till väntsalen slås upp, och jag skyndar ut med min lilla nattsäck under armen. Endast tvenne tredje klassens vagnar finnas i tåget (de stå, enligt vederbörlig rangordning, sist, för att emottaga opåräknade stötar af påkörande extratåg) och omkring deras dörr.r är trängseln stor, medan flera af de andra vagnarne gå toma. Jag stiger in och blickar förgäfves till en början efter någon hylla eller något utspändt nät, liksom i första och andra klassens vagnar, hvarpå jag kan lägga mina småsaker. Ingen sådan finnes; ej ens en liten krok. Jag måste sticka nattsäcken och filten under bänken, ehuru golfvet, nedsöladt af upptinad snö och orenlighet, är föga inbjudande. Pretentioner! Anmärkningar redan i början af resan!? hör jag utropas. Jag ber om förlåtelse, hvarken det ena eller andra — blott fyra hyflade bräder eller ett simpelt tågnät till hyllor, eller några små krokar i vägzen. Detärju så anspråkslöst begärdt; så utan all pretention! Jag tager plats på bänken. Min granne till höger är mycket korpulent. Min granne till venster är en snyggt klädd arbetare, i ett alldeles nytt förskinn, hvaröfver han synes icke så litet stolt. Jag fick sedan höra detta förskinns historia, som väl förtjenade sin egen lilla skizz — det var en present, som han fått af sin faster i Stockholm, hos hvilken han varit på besök. Mannen heter Kallkälle-Petter, en cyklop i ordets fulla mening. Han är smed och wnögd, och för resten den allra präktigaste typ af svensk tröghet, godmodighet och bondaktighet, med ett litet petrifikat i hjernan af landtlig enfald. Bänken synes vara fullsatt; men konduktören, som stängt dörren en gång, öppnar den ånyo och pekande på vår bänk anvisar han en inträdande bondflicka plats der. Det skall vara en till på bänken?, säger han. Min tjocka granne protesterar; men konduktören befaller honom maka ihop sig, och flickan får slutligen ett litet hörn att sätta sig på vid dörren. Samma trängsel förekommer i nästa bås. Lyckligtvis är antalet af krinolinklädda damer ringa, annars skulle de otvifvelaktigt nödgas hänga denna lyxartikel utanför vagnen. Min tjocka granne mullrar om, att man gör för liten affär af tredje klassens passagerare, af hvilka den största inkomsten ändå drages, och menar tro på, att man kunnat sätta till en vagn, då det är så mycket folk. Det angår mig icke, svarar konduktören kärft och stänger dörrarne. Signalen ljuder — vagnen rör sig framåt. Adjö sväger! adjö Petter! helsa Stina och småttingarne? — och så bär det af, sedan Petter nickat så förnöjd och gjort en grimas, som våra stora komici sannolikt skulle vilja uppväga med en dukat. Jag ser mig omkring i vagnen. Om man möj!igen slösat nägot på de andra vagnarne, för att göra dem beqväma, så kan detta icke sägas om tredje klassens. Bara nakna väggar, utan annat öfverdrag än det som målarens pensel bestått. Ingen matta finnes på golfvet. Det drar starkt åt fötter och ben, och den som är ömtålig, gör alltid bäst, då han ärnar åka der, om han om vintern medtager en fäll eller dylikt, för att linda om dessa. Äfvenså är man lätt utsatt för korsdrag från vagnens alla åtta fönster; ty den består af ett enda öppet rum, fördeladt i fyra bås, med tvenne bänkar, gående på tvären, i hvarje. För den som vill studera den svenska allmogen och dess dialekter erbjuder en färd i tredje klassens vagn emellertid ett godt tillfälle till iakttagelser. Passagerarne utgöras förnämligast af allmoge från alla Sverges provinser, sörmlänningar, nerkingar, skälkvallar, smålänningar, skå ningar, o. s. v. Här råder för öfrigt ett ogeneradt folklif, och det enda som stör mitt intresse är, att ur åtskilliga passagerares fickor deras käraste vademecum sticker fram — en bränvinsbutelj, som emellanåt anlitas. Jag fär dock tillägga, attjag under hela resan icke såg en enda rusig passagerare; men väl en och annan lifvad af en högre spiritus. Samspråket är lifligt, och då tilltalsordet I och Du begagnas, behöfves ingen presentation. På ett häll resonera ett parsmålämningar om Riex ofärden?, såsom de benänna Sandsjöolyckan, kallande det idesdigr: extratågs-lokomotivet för ?Lunka me lifves. Om det var på skämt eller allvar kunde jag ej fatta. Några äldre gubbar di:kutera flitigt politiken, och Gari