engelsk tidning: ?I Richmond fortsätter man med att ?uppelda sydboarnes hjertan?, men utan särdeles resultat, om man får döma af tonen i dervarande tidningar, som uttala den farhåga att entusiasmens flamma skall slockna, innan regeringen hunnit göra den sig till nytta. Bland talarne på det stora krigsmeeting som hällits i Richmond, framstod isynnerhet statsministern Benjamin. Likasom alla medlemmarne af krigspartiet är han ifrig anhängare af negrernas beväpnende, detta förslag, som, i hvilka former det än framställes, städse har det ödet att blifva förkastadt afsydkongressen. Hr Benjamin inskränkte sig denna gången till att förorda, det virginierna skulle beväpna sina slafvar till Richmonds försvar. Han hade dervid följande anmärkningsvärda yttranden: I måsten verkligen bereda er på att försöka det medlet (negrernas beväpnande) eller ock förena er uti att vår arme tågar bort och lemnar er stad åt fienden. Jag är nödgad att säga er oangenäma saker. Det är min pligt att äta er veta, att I sväfven i fara, om icke någon genomgripande åtgärd vidtages. Jag vet sannerligen icke hvarifrån vi skulle kunna få hvita män att fylla armåns leder med. Man har sagt mig, att vi i armån kunna insticka jernvägstjenstemän, upp bördsskrifvare o. 8. v., men jag svarar er, att det är icke tillräckligt och att vi icke ha nog vapenfört manskap inom den hvita befolkningen ilandet. Inbillen I er kanske, att vi ministrar hafva arbetat natt efter natt vid det eländiga gasljus, som I här han, utan att vi hafva fått den bristen fullt konstaterad? En föregående talare har uttalat det hopp att desertörerna skulle återvända. Det är möjligt; men hvar är Tennessee och de öfriga stater, hvilkas tillgångar vi förr kunde använda? Vi hafva en del af Virginien att förfoga öfver, likaså en del af Nord-Carolina, en del af Syd-Carolina och delar af andra stater — men hvad hafva vi mer? (En röst svarar: Texas). Texas! Ack, Texas är beläget för långt borta, för att vi skulle kunna draga någon nytta af denna stat! Gifve Gud, att så icke vore etc. etc. I den del af Virginien, hvaröfver sydregeringen ännu förfogar, finnes svårligen mer än 10,000 vapenföra slafvar. Kunde rege-l. ringen åtkomma alla dessa och vore de alla benägna för att strida i konfederationens leder, så vore likväl föga dermed vunnet. l. Ett tillskott af blott 10,000 man vore en mycket osäker garanti för Richmonds trygghet. Förslaget om en negerbeväpning öfver hela konfederationen har gjort ett fullständigt tiasko. Det förkastades med enhällighet af Söderns senat. Konfederationens advokater i England må säga hvad de vilja: den ofantliga majoriteten af Söderns befolkning är och förblir dock fiendtligt stämd mot hvarje förslag af sådant syfte och vill hellre underkasta sig hvad annat som helst. Slafegarne vilja till intet pris släppa sin menniskovara ur händerna, och måste de likväl göra det, vilja de otvifvelaktigt hellre samtycka till emancipationen i förening med unionens återställelse, som i ersättning skaffar dem fred och ro, än de medgifva att deras slafvar fråntagas dem för att fylla armåns leder, i hvilket fall förlusten af slafvarne endast bidrager att underhålla krigets härjningar, utan att något dermed kan vinnas för Söderns s. k. sjelfständighet. Ty min öfvertygelse är att man numera är i Södern lika förvissad som i Norden om krigets slutliga utgång. Ex-senatorn Foote, hvilken anländt hit som flykting från konfederationen, men blifvit utvisad härifrån, emedan han vägrade svärja trohetseden till Förenta Staterna, förklarar att alla Söderns ledare öfvergifvit hoppet om framgång och fortsätta kampen blott för ambitionens skull. Man kan invända, att Foote är part i saken och vill med denna förklaring rättfärdiga sitt eget beteende; men å andra sidan var och är samme Foote en den ursinnigas:e secessionist, och hans flykt från Södern beror ej af en förändring i hans tänkesätt, utan är följden af hans våldsamma opposition mot Jefferson Davis och regeringsklicken, hvilken denna ämnade med än våldsammare medel nedtysta. Såsom jag förut nämnt, har äfven general Sher..uans opinion om konfederationens lifskraft förändrats. Sherman — och jag vill tillägga: alla våra högre och erfarnare officerare — har aldrig delat nordstatsbefolkningens sangviniska hopp om ett skyndsamt underkufvande af plantörrebellionen; utan att ett ögonblick tvifla om en lycklig utgång har han dock ända hitintills städse sökt göra nordstaterna förtroliga med tanken, att kriget skall räcka många år och att hvarje nordstatsman, som vill unionens återställelse och slafveriets utrotande, måste vara beredd att sjelf taga till musköten; men numera anser äfven han konfederationens upprätthållande för under alla omständigheter omöjligt; Södern kan ej bestå såsom sjeliständigt statsförbund, såvida den ej lyckas återeröfra Vicksburg och hela Mississippistranden, utdrifva de unionelle från alla unkter på bomullsstaternas östra kust samt återtaga Tennessee, och detta medgifves allmänt vara för Södern omöjligt. Så länge de unionelle fasthålla den kedja af poster, som de nu inneha, och samtidigt dermed hafva armån för operationer i det inre, kan Södern endast förlänga kriget, men ej förhindra Nordens slutliga seger. Om ingen stor olycka dessförinnan drabbar Shermans armå, kan man derföre vänta, att Lee inom två månader skall hafva utrymt Richmond och retirerat till Lynchburg — en rörelse, som ej lär verkställas utan blodiga kollisioner med Grants arme. Men en sådan reträtt skall i hög grad försvaga Lee; en stad, som man så länge och med så stora offer försvarat, öfvergifver man icke, utan att detta förorsakar demoralisation bland örsvararne, framför allt när dessa finna, att reträtten till annan plats icke förbättrat den saks ställning, för hvilken de strida. Här i Norden göras storartade ansträngningar för att det förestående vår-fälttåget skall blifva så eftertryckligt som möjligt. Utskrifningen handhafves kraftigare och samvetegrannare än någonsin. Bland annat har regeringen ändtligen lyckats qväfva den skamliga affärsrörelse, som, till stor skandal och barm för den öfriga befolkningen i nerdstaterna, bedrifvits här i Newyork med värfningarne. Allt hvad man i landet har af samvetslösa bofvar hade samlats hit för att göra i slika affärer. De förnämsta i yrket voro dock europeiska invandrare; de utbildade till ordentligt system att efterjaga emigranter, värfva dem och plundra dem på halfva eller hela värfningssumman. Meddo i kanns bada da kaffat sie inom DO