STOCKHOLM den 13 Mars. Polens inkorporation i Ryssland, hvilken synes vara faktiskt genomförd förmedelst de sednast af czaren dekreterade åtgärderna rörande detta land, har åter bragt den polska frågan till talsinom Europa. Åtskilliga antydningar ha förekommit, som ge stöd åt den förmodan, att några nya meddelanden rörande detta ämne egt rum mell? kabinetterna, men man vet af erfarenb huru mycket värde man får tillmäta d a föreställningar, som beledsagas af tidliga försäkringar, att de icke komm — .tföljas af någon handling. Pressen har ätven på ett och annat håll återupptagit sitt arbete för att hålla den allmänna meningen vaken med afseende å de faror, som hota Europas frihet och hela den vesterländska civilisationen genom Polens fullkomliga undergång. Man spårar dock numera på de flesta håll en slapphet och modlöshet, som bjert sticka af mot den kraft och värma, hvarmed den polska saken förfäktades under den sista uppresningens första skede. Om man undantager ett och annat blad, som är till endast och allenast för att förfäkta de polska intressena, är det väl egentligen blott hos den franska Opinion Nationale, som man finner samma oförtröttade sträfvanden, som förr, att hålla denna fråga uppe, för att förbereda en annan lösning af densamma än den, till hvilken Ryssland nyss tagit så afgörande steg. Sednast lar nämnde franska tidning i en artikel, med öfverskrift ?Ryssland och England?, sökt visa hvilka följder för sistnämnda land sjelft som dess statsmäns usla politik i afseende på Polen kan komma att medföra. Det är England?, säger Opinion Nationale, ?som ansvaret drabbar för alla de olyckor, hvilka sedan ett år tillbaka träffat Polen, och drottning Victorias ministrar äro så mycket brottsligare, som de måhända sjelfva retat till uppresning det tappra folk, som de sedermera öfverlemnade åt sina egna krafter. ?Vi ha anledning att tro, att härvid förefinnes någon stor orättrådighetsmyster, som säkert en gång skall komma i dagen; vi ha hört påstås, att nyckeln till gåtan skulle vara de engelska statsmännens fruktan för den öfvervigt, som kejsar Napoleon förvärfvat efter det ärorika fälttåget 1859. Man ville, om vi eljest äro väl underrättade, vid Weichselns stränder organisera en storartad uppresning, i hvilken man hoppades kunna inkasta Frankrike, för att sedan låta det på egen hand tagas med Ryssland, Österrike och Preussen. Frankrike kunde nemligen icke förblifva känslolöst för Polens smärteskri; detkunde icke overksamt åse den strid, som utbröt på Weichselns stränder; det. förde redan anden till svärdfästet; det var redo att marschera, och engelska folket, den rättvisan måste man göra det, önskade ingenting hellre än att marschera med; vi behöfde en bundsförvandt; Storbritanniens aristokratiska regering svarade: ?Lefve Polen! Men icke. en soldat, icke en guinte för dess skull!? ?Detta var ord af egennytta, underblåsta af hatet; men det finnes en vedergällningsrätt här i verlden, och om Polen dukar under, kommer engelska folket att dyrt få betala sina kräfstinna och reaktionära lorders afundsfulla lidelser och blinda politik. ?Af alla stormakterna är England den som är mest sårbar, emedan det hemtar sin must, sin rikedom, sitt lif från kolonier och nybyggen, kringströdda på jordens alla haf. ?Om Ryssland lyckas med sig införlifva Polen och sätta i verket sin plan, vi vilja icke säga om ett verldsvälde, men om en verldsöfvervigt, skall Storbritannien få se i de nordiska hafven, på Norges och Sverges kuster, uppstå en täflande flotta; och vill det då i sista ögonblicket göra motstånd, har czaren förusett allt: han har omåttligt utvidgat sig i Asien, under det han utsträckt och befästat sig i Europa och, kommande England i förväg, kan han tilldela det ett dråpslag, nemligen genom att fråntaga det Indien och handeln på Kina. ?Statistiken visar oss hvad dessa båda marknader betyda för England.... Man kan då lätt föreställa sig, hvilket olycksslag förlusten af Indien och undertryckandet af deras kinesiska handel skulle vara för engelsmännen; hvad skulle det då blifva af deras fabriker; huru skulle de afhjelpa bomullsnöden; hvad skulle de göra med sina uthungrade arbetare och en fjerdedel åtminstone af sina till overksamhet dömda handelsfartyg? Nåväl, ju mer man låter Ryssland befästa sig i Europa, desto lättare blir det för czaren att tillfoga Storbritannien detta slag. Persiens skiljedomare, herre i Khiwa, herrskande i Bukhara, kan-han sända en armå ända till Balkan, på 300 kilometers afstånd från Kabul, hufvudporten till Indien. Han fullföljer dessutom eröfringen af Khokan, hvars gränser ligga blott 160 lieus från Kabul, och det blir honom följaktligen med hvar dag allt lättare att förjaga engelsmännen från Indien genom att i detta land oranisera en fruktansvärd uppresning, som han, om så behöfves, kan understödja med en expeditionskår, hvars officerare leda infödingarnes rörelsar. Hvad Kina angår, så befinner sig Ryssland, sedan det bemäktigat sig Amurfloden och de vestra delarne af Mandschuriet, blott på några dagsmarschers afstånd från Peking, och vi ha lärt czaren huru mycket man kan tillåta sig med kineserna. Vi påstå icke att Peter den stores efterträdare hysa den oförnuftiga afsigten att verkligen utsträcka sitt välde till Indien och Kina; vi ha endast velat visa, hvilka medel de, till följd af engelska regeringens missorenn ha till sitt förfosande. för atti dessa