0 VN förlorat, det oaktadt qvarstode i jordeboken såsom insockne frälse, samma hemman alltså måtte derstädes till utsockne-frälse omföras, samt hemmanets egare tillförbindas att ej blott dädanefter, utan äfven efterräkningsvis för de tio sistförflutna åren, utgöra den hemmanet såsom utsockne-frälse vidlådande grundskatt samt öfriga utskylder och begvär, såvidt de ej reden blifvit utgjorda. Häröfver meddelade konungens befallningshofvande utslag den 29 Nov. 1851: Då genom en af Götha hofrätt den 29 Juni 1855 meddelad dom blifvit styrkt, att ifrågavarande hemman redan år 1796 och säledes långt före den 6 April 1810 frånsålts säteriet Tjölöholm, hvarunder det i äldre tider lydt, förklarades, med tillämpning af K. kungörelsen den 31 Oktober 1829 och gällande uppbördsförfattningar, jemförde med K. brefvet den 10 Januari 1795, att nämnde hemman skulle från intill utsocknefrälse i kronans jordeböcker omföras och dervid påföras hemman af sistnämnde natur i orten vidlådande grundskatt samt, med efterräkning li för de tre sista uppbördsåren 1858 till och med 1860, allt framgent utgöra såväl denna grundskat? som alla andra utsockne-frälseemman i länet åliggande utskylder och besvär, såvidt de ej redan utgjordes eller blifvit utgjorda. Detta utslag, som underställdes kammarkollegii pröfning och öfver hvilket hemmanets egare jemväl besvärade sig, blef. af kollegium genom utslag den 27 April 1863 faststäldt. Hemmanets egare fullföljde underdånigt ändringssökande hos K. M:t. Öfver besvären hördes kammarkollegium, som först ingick i en omständlig historisk redogörelse för det som i frågan om åtnjutande eller förlorande af insockne-frihet före utfärdandet af K. kungörelsen den 31 Oktober 1829 blifvit stadgadt, samt för sättet, hvarpå den tillkommit och huru den rätteligen bör förstås och dittills blifvit tillämpad. Af nämnde redogörelse framgår, att de råoch rörssamt insockne-frälsehemman, som afsöndrades från säterier, derigenom förlorade deras högre friheter, och förvandlades de förra till allmänt och de sednare till utsockne-frälse, I äldre tider hade nemligen i och för säteriernas bättre skötsel, hvarpå mycken vigt då fästades, medgifvits vissa friheter för sådana hemman som lydde till ett säteri, lågo inom dess ri och rör, och hvilkas åboer gjorde arbete till hufvudgården. Då sedermera sådana hemman afsöndrades (såldes) från hufvudgården (säteriet), låg ock i sakens natur, att de högre friheter, som samma hemman för ett visst ändamål — säteriets bättre skötsel — åtnjöt, borde upphöra och öfvergå till vanligt frälse. Emellertid inträffade åtskilliga gånger, sedan adeln år 1810 afsagt sig rättigheten att ensamt besitta säterier, och hemman af råoch rörssamt insockne-frälsenatur afyttrats från säterier, att kronans uppbördsmän pårkat det sålunda från säterierna försålda emman skulle såsom allmänt frälse anses och tionde erlägga, hvilket naturligtvis af egarne bestriddes, hvaraf kammarkollegium föranleddes att, i sammanhang med anförda besvär i nämnde fråga, fästa K. M:ts särskilda uppmärksamhet på behöfligheten af närmare bestämmelser i ämnet. I anlednin häraf förklarade sig K. M:t den 16 Maj 1827 vid nästa riksdag vilja inhemta ständernas utlåtande i den allmänna frågan, huruvida bemman af oftanäwnde natur efter den 6 April 1810 afsöndrade? från de säterier, hvarunder de lydt, borde förlora deras råoch rörssamt insockne-frihet — en åtgärd, desto mera grundlagsenlig, som frågan var af beskattningsnatur. Sedan ständerna derefter afgifvit sitt ytt0 rande, utfärdades k. kungörelsen den 31 Okt. 1829, hvari förklaras, att sedan, enligt k. kungörelsen den 6 April 1810, adeln af1 sagt sig rättigheten att med andras uteslutande besitta säterier, a) böra de råoch rörssamt insockne frälse-hemman, hvilka efter . berörde tid redan blifvit, eller vidare blifva från de säterier, hvarunder de lydt eller Jyda, afsöndrade, sådant oaktadt deras råoch rörssamt insocknefrihet Sibehålla, och b) att detta stadgande sålunda icke komme att tillämpas på de råoch rörssamt insockne-frälse-hemman, hvilka före den 6 April 1810 blifvit från säterier afsöndrade?. Sålunda var denna principfråga oförtydbart och uttryckligen afgjord; hemman af oftanämnde natur, hvilka afsöndrats före den 6 April 1810 hade förlorat deras frihet, hvaremot dylika hemman, afsöndrade efter nämnde tid, skulle åtnjuta samma frihet oförändradt. Det sednare utgjorde en eftergift, som begge statsmakterna gemensamt hade beviljat. Förordningen af den 31 Okt. 1829 har sedermera v.d alla förefallande tvister, uppkomna i följd af dylika hemmans afsöndringar, noggrannt tillämpats både af kammarkollegium och af K. M:t. Men — nu komma vi till en ganska märklig åtgärd. I anledning af de ofvan omförmälda besvären, som egaren af hemmanet Myrekulla anförde — (hvilket hemman från Tjölöholms säteri försålts redan år 1796 och således, jemlikt 1829 års förordning, skulle, såsom före den 6 April 1810 från sätesgården afsöndradt, hafva förlorat sin insocknenåtur) — deröfver att såväl konungens betallningshafvande som ock kammarkollegium hade tillämpat 1829 års förordning — har K. M:t, medelst bref at den 22 Juli förlidet år — å föredragning af statsrådet Bredberg, som för tillfället innehade finansportföljen — förklaradt: ?att då enligt stadgandet i tredje punkten af föreningsoch säkerhets-akten den 3 April 1789, hvilken gällde vid den tid hemmanet Myrekulla n:r 7 såldes från Tjölöholms säteri, den urgamla jordnaturen, med skilnad emellan allmänt och ypperligare frälse, icke fick undergå förändring; och då nämnde hemman, som ostridigt från äl dre tider varit insockne under säteriet, funnes jeke blott i 1795-års, utan äfven i alla sedermera upprättade jordeböcker oförändradt och utan anmärkning upptaget såsom varande af insocknefrälse-natur, hvilket förhällande följaktligen, jemlikt grunderna för K. kungörelsen den 23 Maj 1857, angående jordeböckers granskning, skäligen måtte ån kronans sida såsom laga kraftvunnet