som nominativ, hvilket alltjemt förekommer so; i dödsannonser: Herran gaf och Herran så tog?. Komiten är för öfrigt ej konseqvent. 42 Sid. 264 står: Herranom ett bränneoffer?,löf men några rader längre ned: bränneofier åt Herran?, samt vidare i samma vers: 7enve söt lukt Herranom?. ku Men vill man ändtligen göra ett undan-!0! tag för detta heliga namn, hvad skall man oc då säga om komitens företag att införa delbo antiquerade kasusändelserna äfven i all-licl männa ord och för de mindre språkkun-sp nige göra förvirringen permanent! PT. ex.ljör ?Herre, min herre Abrahams Gud, gör barmhertighet med min herra Abraham? (kon-ve seqvent borde ha stått: ?min herras Abra-oc hams Gud?). Vidare: ?Min kärfve restelHt sig upp och edra kärfvar bugade sig för o. min kärfva?. Än skrifves prestekläder, än prestakläder. Hvarför ej prestkläder? Så skrifves: öfverstepresten dör, men öfverstade prestens död, en verklig genitivus majestahi ticus. Det rent tyska ?de Egyptier, ?deläl Ebreer? brukas för Egyptierna, Ebreerna.(at Äfvenså: de män afstaden Sodom?. ?Egyptili land? skrilves ömsevis med Egypten?.lrv Vattuflod, vattubrunn, vatturik få ej heta vy vattenflod o. s. v. och tusende sinom tu-n sende? ej, hvad alla begripa, tusen gånger i tusen?. Till följe af? är en germanism,ål som på svenska heter i följd af?, såsom s0 ock komiten skrifver i förspråket? (hvar-79 för ej företalet? ?). ex Som enhvar kan öfvertyga sig, är vår de kyrkbibel till större delen en verbal ochve slafvisk öfversättning, icke från grundsprå-dr ken, utan från tyskan. Alltför mycket af detta tyskeri har komiten bibehållit. Detta visar sig t. ex. vid deintransitiva verberna. oc Hvad skola våra skolgossar säga härom, so hvilka få kråknäbbar i sina scripta, om del d t. ex. öfversätta gekommen war? med var li; kommen? i stället för ?hade kommit?? Men nt har tyskan någon gång en enkel ordböjsl ning, t. ex. täglich, göttlich, då måste det åt på svenska heta dagelig, gudelig. Allt hvad ke som är långsläpigt tycks ega en omotståndh: lig dragningskrait för våra teologer. Både jo ord och tankar måste instufvas i kaftaner,g: i den ärfda retorikens sida kläder?. JalD äfven der gamla öfversättningen har kortare re former, såsom af, deraf? Oo. s. V., skril-8v ver komiten utaf?, derutaf?, ?utur?, tilll m och med flerestäds ut utur, till fromma sv måhända för säfliga, dröngötiska inranläin sare efter lankastermetoden, men visst ejvi för åhörare. su Dansken skrifver derior, tysken derfär;ve men på svenska skall det nödvändigt varade derföre, ehuru ordet betyder för (icke före)tr det. Derför? är ett helt annat ord än ?derföre?, hvars motsats är derefter. Särskildt he sställa vi, att alla ph måtte aflysas och ersättas af f, såsom det iitalien-I, skån och isländskan länge med fördel skett. In Luther handlade helt annorlunda än ko1; mitön. Han var ej den man, som hop-lu rörde gamla och nya talesätt om hvarandra. tj Allt haltande på båda sidor var honom vi-!y drigt. Helgjuten och gedigen flöt hans öfversättning ur djupet af hans lefvande ande. Tö I det afseendet står han som förebild all-! yu tid oöfverträffad. Han sväfvade ej på må-lq, let. Han försmådde ej samtidens språk för ce, att prunka med solecismer. Hans öfverh sättning var för sin tid modern i ordets! n bästa mening.; Deraf det stora bifallet. Det skrofliga språkets jättelemmar humuniserades till möjligaste popularitet, om detj,, än knakade if ogningarne. Då han af en lärd y vän begärde biträde för sitt verk, erinrade hang särskildt om behofvet af allmänt begripliga ; ord, ty denna bok måste tolkas endast på ett populärt och enkelt sätt?. Han glömde aldrig för hvilka han i första rummet skref. Det är väl ej heller likgiltigt, om den slora allmänheten missförstår eller ej fattar bibelspråkets egenheter i en åldrad stil. Om en och annan än förälskat sig i dessa rostiga antiqviteter, så äro dessa fornälskare ; dock vida färre, än den lärde i sin studerkammare föreställer sig; och för dem har komiten i alla fall redan gått för långt. Att i bibeln vilja ha ett till en del dödt, till en del lefvande språk, är att vilja det meniskan skall gå haltsofvande eller halfmedveten genom lifvet. Vårt bibelspråk bör tvärtom i ordbildning och tankarnes tydlighet vara ett mönster af värdig enkelhet och fullkomlighet i svensk stil, det yppersta som samtiden kan åstadkomma. Framför allt bör bibeln bli för svenska folket hvad den var för dem den först skrefs: lättläst och begriplig, äfven för barn och enfaldiga. Att komiten, om den klart och storsinnadt fattar sitt höga mål, ej skall sakna förmåga att skapa ett iistilistiskt hänseende värdigt bibelspråk äfven med den moderna svenskans tillgångar, det kunna åtminstone icke de betvitla, som i Upsala fordom åhört rofessor Lindgrens föreläsningar, der hvarje ord från katedern klang som ett sabelhugg af äkta svensk metall och hans tolkningar, utan tyska krängningar och omsvep, alltid träffade hufvudet på spiken. Af hans sent! omsider skedda inkallunde i komiten väntade man mycket, framför allt energi och rent språk. Annu har han väl der icke hunnit bli varm i kläderna. Väl skimrar mången välkänd silfyerglimt oss till möte, men någon gång blott för att ådagalägga den omgifvande slaggens beskaffenhet Hr Lindgren har ett namn att vedervåga som orientalist och biblisk öfversättare; och hans järjungar skola säkerligen icke utan protest ec detta namn förspildt, vare sig genom hans egna eller andras åtgöranden. I sak egna vi gerna komiten större hyllning än 1 forxen. En mängd uppenbara fel äro utrensade. Många qgvarstå dock. Så t. ex. vid Faraos amurett med Abrahams hustru Sara, der det heter, att F. ville taga henne till hustru, dä likväl hebreiska texten säger: tog. Sjelfva corpus delieti ligger ock påtaglig och vidöppen i de föregående versarne. Början af den s. I. Jehovistiska skapelseurkunden om paradiset, hvilken ej känner några skapelsedagar, men följer efter den g. k, elohistiska urkunden, deri sådana antagas, kan i vår tanke ej spräkriktigt återges annorlunda än så: ?På den dag då HerLr ka EMD HAS Ty RA -— -— KA et ed AA (ER — 5, a LL MÅ fran n8