han kom, ju mera långsamma blefvo hans steg. Då han fick syn på mjölnarns stuga, stannade han litet afsides. Ingen syntes till. Han drog ett lättande andedrag: det var kanske ingen der. Det var kanske endast ett elakt gyckel alltsammans? Men tyst! Hvad är det för underliga toner, som komma derborta ifrån den skogsbacken der på andra sidan? De voro så klingande klara, men så vildt sorgmodiga. — Ah! han kände nu igen den såmgen, fast det kunde vara öfver ett och tjugzu år sedan han hörde den. — Det var samoma gamla sång, som söft honom i ro, då haan var lika öfvergifven, som den, för hvilkeen fången nu ljöd. Gunerus stod några ögonblickk så helt stilla, nästan andäktigt, ty något ssådant som klarheten och skärheten af denna. ton i och för sig gaf han sig ej råd att gå i miste om. Det föll en vederqvickande svalkaa öfver honom sjelf; han kände, som om harn så gerna, så gerna i denna stund skulle velat lemna allt annat ifrån sig och flytta mied sången till skuggornas land i sällskap me:d den, som sjöng. Sången dog sakta bort och åter hörde han muntert fågelqvitter. Men nu visste han ej, om han skulle vända om eller gå vidare. Han gjorde det sednare, utan att rätt sjelf besluta det. Der flög jemt en ljusgul fjäril framför honom hela tiden midt för ögonen och villade honom, så att han ofta trampade miste bland stenarne och höll på att snafva. Den flög bort en liten stund, men kom snart igen, flög åter ett litet stycke och stannade ändtligen midtuppe il skogsbacken, der den blef alldeles borta, i det den smög bort ned bakom en jettestorr, murknad, af stormen kullvräkt fura. Dett var tydligen härifrån, som sången kopmmit nyss. Gunerus stannade på något atfstånd från denna plats, höll andan inne ooch lyssnade karpt och hastigt. Det var stom om har just här väntat att få se eller möra någon