me NN EEE MW ER ATA BERVER MF BSTAVOT I Ett besök i Stockholms folkskolor. I. I föregående uppsats antyddes, att den erfarenhet om möjligheten af en god folkundervisning, som kan hemtas af ett besök i Stockholms folkskolor, måhända är egnad att väcka tvifvelsmål, huruvida den ordning är den rätta, som betraktar den lärda skolan såsom hufvudföremål för omsorgerna från det allmännas sida, men folkskolan såsom ett bihang, en bisak, som man för skams skull och derför att tidsandan så fordrar, ej får helt och hållet åsidosätta. Det sätt, hvarpå hos oss det offentliga undervisningsväsendet varit och ännu är ordnadt, och som låter den s. k. lärda bildningen, hvilken endast kan komma ett fåtal till godo, taga lejonparten af samhällets omvårdnad och kostnader, medan deremot folkbildningen får nöja sig med några ringa smulor, lärer väl af de flesta betraktas såsom just det rätta och naturliga. Ty vanligt är, att ett häfdvunnet tillstånd inför den, som ej hört talas om någonting annat, antager utseendet af att, åtminstone i hufvulsak, vara det enda riktiga och rimliga. Men att detnärvarande undervisningssystemet, som styfmoderligt behandlar folkbildningen och derigenom äfven beröfvar den 8. k. högre bildningen en god del af dess makt, ej är det rätta, synes mig ganska klart vid skärskådande at dess följder. Främst bland dem vill jag nämna, att det skapar en intelligensens aristokrati. Jag förutser att man, för att bemöta det tadel som ligger i denna anmärkning, strax skall vara tillhands med många fagra och välklingande ord om kunskapens och bildninens adel?, såsom den enda aristokrati, hvilken passar för vår tid, och hvilken ett samhälle långtifrån behöfver frukta. Men — saken tål att besinnas nogare; den har en annan sida. Af denna intelligensens aristokrati blir den stora majoriteten, medelmåttornas eller de dåliga hufvudenas majoritet, endast en representant för aristokratiska anspråk, anspråk att betraktas såsom. ensam innehafvare af allt förstånd, all insigt, såsom omätligt höjd öfver hopen? och berättigad att ensam styra och herrska. Sen på den lärda bildningens — man skulle kunna säga: officiella — representanter hos oss, Sverges presterskap, och säg n mig så, om ej dess flertal gör gällande alla de högt drifna anspråk, som vanligen karakterisera en aristokrati, medan deremot den grund, -hvarpå dessa anspråk skulle stödja sig, är hos samma flertal mycket skral och förfallen: Men om flertalet af den intelligensens aristokrati, som vårt undervisningssystem skapar, således re en föga vigtig, för att ej .säga ofta skadlig roll, hur förhåller det sig då med. minoriteten, snillena eller de goda hufvudena, som tåga bildning och vetenskap på allvar och genom arbete i deras tjenst söka återgällda samhällets uppoffringar? De nedtryckas af oförmågan, den ögre bildningens oförmåga, att uträtta ens tusendedelen af hvad den borde, så länge folkets massa saknar, man kan säga, bildningens första elementer. Slutligen kan jag ej förbigå orättvisan af nu rådande undervisningssystem. Man säBer, att det lärda läroverket är tillgängligt för alla, att undervisningen är kostnadsfri. Detta påstående förefaller oss ega en betänklig likhet med anting.n en grof dumhet eller en medveten osanning. Den lärda skolan är öppen för de rikes eller välbergades, men endast undantagsvis för de fattiges barn. Detta är en orättvisa, och att afhjelpa den är i vår tanke statens pligt. Men denna hyllning åt det rätta vore ock, såsom alltid, en åtgärd af klokhet: samhället skulle finna sig väl af den kommunismen, att för alla öppna lika tillfälle att förvärfva en sann bildning, att utveckla sina menskliga förmögenheter. Och den betraktelsen tilltala äfven dem, som strängt skilja mellan det moraliskt rätta och det kloka samt i händelse af kollision låta det förra vika för det sednare. Ett par ord ännu, till förtydligande af vår mening i detta afseende! Oss synes nemligen, att en fördomsfri betraktelse af den riktning, som den allmänna politiska utvecklingen synbarligen går till mötes, oafvisligt fordrar en sådan lösning af undervisningsfrågan, som sätter den allmänna folkbildningen i första och den lärda bildningen i andra rummet. Det är dåraktigt att sluta till ögonen för den lärdom, som historien tydligen. predikar, att äfven de europeiska samhällena styra hän mot demokratiens hamn, om ock motiga vindar ännu länge skola fördröja färden och många skeppsbrott antecknas i de menskliga förvillelsernas och olyckornas annaler. För oss innebär denna visshet ingenting förskräckande. Men I, som frukten demokratien, I kunnen väl. ej förneka oklokheten af statens likgiltighet för en verklig folkbildning, då staten dock nödgas att mer och mer vidga sferen af politiskt berättipade medborgare. I kunnen väl ej vara linda för den nästan axiomatiskt enkla sanningen att, om en verklig och sann folkbildning genomtränger hela samhället, oupp——LV