del kunde upprätthållas, och att den iigrun den var frihetsfiendtlig, insåg sammaa part utom allt tvifvel. — Detta bekräftflas a flera omständigheter, och främst a af dest ifriga bemödanden att skoningslöst under trycka den publicitet, som icke — öfver ensstämde med och icke verkade i uti dej rådande partiets intressen. Förfatlta are och utgifvare af misshagliga skrifter lagigfördes, dömdes till vatten och bröd, afbövön och Cevig landsflyktt hvarjemte de ririksvådliga och förrädiska? skrifterna högtztidligen uppbrändes af bödeln. Flera persosoner af den mest olika samhällsställning anklslagades och dömdes till stränga straff, ofta:ast fängelsestraff, för längre tid, för missfsfirmliga yttranden rörande regeringssättet?.. Det var en gyllene tid för spioner, mellannlöpare och hemliga anklagare. Sekreta utitskottet hade sin egen polis och fick sig maedel af ständerna anvisade till hemliga uutgifter. Lagskipningen i de ofvanberörda höögmålsprocesserna anförtroddes icke åt cden ordinarie domaremakten, utan uppdrrogs åt särskilda, af ständerna förordnade kcommissioner, bestående icke uteslutande af lagkunnige: män, utan af ledamöter tilllhöriga samtliga riksstånden, bland hvilka: adeln Hatte ett dubbelt antal mot de öfriga stånen. Det rådande partiet såg sina satelliter väl till godo. ?Censor librorumN. Oelriech t. ex., den verksammaste författaren i veckoskriften tArlig SvenskX, erhöll af ständerna riklig begåfning i penningar 4för sin besynnerliga fermit och — rättrådigheet? och förklarades af adeln värdig, att, utam föregånget adelsbref, på riddarhuset uppptagas och före sitt tillnamn anbringa ett von, andra sidan var hofpartiet, som styrde den svage konungen Adolf Fredrik:, ingalunda overksamt för hattpartiets sttörtande och för återinförandet af en starkeare konungamakt, grundad på regeringssätttet under Gustaf II Adolfs tid. Afven på detta håll utspunnos intriger, konspireradles och utdelades mutor. På de många missnöjda i landet. äfvensom på bondeståndet, hvilket af iinstinkt hatade, men genom en bitter erfearenhet fruktade adeln och hattpartiet, grrundade hofpartiet, som utgjordes af flera poersoner med framstående egenskaper, förhopppningar om medhåll och medverkan. Oemigheten mellan konungen och de styrande imöm rådet blef allt större. Den märkliga riksdagen 1755—356 sammanträdde den 15 Oktober förstnämnde år. Redan den 5 November anmälde landtmarskalken i sekreta utskottet ett memorial från rådet, hvari tillkännagafs, att sedan föregående riksdag hade i mänga mål ett olika förstånd af fundamentallagarne och följaktligen af sjelfva riksstyrelsen uppkommit mellan konungen och rådet, iamledning hvaraf utskottet beslöt meddela memorialet åt ständerna med hemställan, att det till en stor sekret deputation, hvari för demmna gång äfven bönderna skulle inkallas, borede förvisas, men skulle dock all ventilaticon i ämnetSinom stånden förekommas. Öfwerläggningarne afbrötos genom ankommem befallning från konungen att landtmarskallken och de två ståndens talmän skulle uppkomma på slottet, dit bondetalmannen redian var uppkallad. I sittande råd öfverlemmade nu konungen till dem sin föreställming till samtlige riksstånden?, hvilken innehöll en . stark klagan öfver rådets maktfullkomlighet, slutande med att, om han sattes wr stånd Patt fullgöra sitt rena uppsåt och Mjertelag för Svea rike, så skulle han långt heldre vara beredd att återgifva en spira, den Gud . och riksens ständers fria val honom anför-i trott, än densamma föra med ängslan och : utan konungslig värdighet?. Sedan rådet! l deröfver redan följande dagen förklarat sig, och konungen ånyo afgifvit en framställning, som ytterligare föranledde en förklaring, kom ärendet slutligen till ständernias utlätande, som naturligtvis dikterades af det rådande hattpartiet och i rådets iintresse. Emellertid läg det i sakens natur att hofpartiet till det yttersta hade anstriängt sig för att hos ständerna åstadkomma um för konungen angenämare utgång af saken. I de tre förnämligare stånden funnos åtskilliga med regeringssättet missnöjda ; men företrädesvis ansågs bondeståndet mottagligt för be arbetningar. Genom uanslåendet af sjelf-! ständighetskänslan, men äfven medelst an-l! vändandet af mutor och traktering trodde sig hattpartiet kunna åstadkomma å:min-t stone en demonstration i bondeståndet mot l! den stora deputationens ofvanomförmälda betänkande. Utförandet anförtroddes dock ili dåliga händer, och en tilldragelse, ett upplopp blef följden deraf i bondeståmdet, allena stående i hela vår riksdagshistcoria, men i sina detaljer så föga kändt, att en redoörelse derför sannolikt skall läisas med intresse. ) Då stora deputationens ofvannämnda betänkande den 28 November 1755 föredrogs hos samtlige stånden, antogs det, i strid med hofpartiets förväntan, utan votering. Dock ) Vi anse oss böra upplysa, att hvad. i det följande meddelas, är hemtadt ur de på riddarhuset befintliga originalprotokollernaa, som utföra en mängd digra band. De förfaattare, som ittills skrifvit om kommissionsmålelen, hafva sannolikt företrädesvis anlitat sjelfva a domarna