det gamla, som ej var, som det skulle vara. Men tro mig, du, så djupt som du kännei det, så är det dig allt förlåtet! Och nv skall du i stället tänka på en gull-gul böl jande rågåker, eller på en ljusgrön äng som skiftar.? Jag skall tänka på dig, sade han — på dig och endast på dig. — Då går all väl. Och dermed skildes de. Margreta gick in i den stora stugan igen, tog possen på sitt knä, kysste honom, hvil ket hon annars sällan gjorde, och var i sit hjerta glad deröfver, att han skulle få er ny, på en gång huld och kraftfull fader. Gunerus gick hem till sig. Men han va kanske icke så glad till sinnes, som har bort vara, då han vunnit, hvad han så länge eftersigtat. Hade han måhända en aning om det, som väntade honom i hans ensliga kammare? SJUNDE KAPITLET. Vid den heliga solens uppgång en mor. gon vid Trollkärnet frågas dig, om du vill söka och finna ditt lilla tre månaders gamla barn och dess moder, der du sist sökte och fann henne?? På ett nedskrynkladt, smutsigt papper, tecknad med knappast läsliga bokstäfver, stod denna besynnerliga mening attläsa. — Icke en bön, icke något hot, endast en enkel fråga. Detta smutsiga papper låg på bordet, hopviket och hopfästadt endast med litet gummi. Hans händer darrade, då han först tog det ; hans läppar blefvo blodlösa, då han läst det, och hans ansigte var grönblekt, då han slet papperet midtitu, kastade det på golfvet och trampade derpå. Det första som kom öfver de blodlösa läpparne var det enda ordet: ?lögn!? ?Lögn!? upprepade han. Gamla oldmor! djefvulens afföda!? — sade han derefter hånskrattande och vandrade fram och åter i kammaren. — Ja känner till, jag, huru stor konst det är att