TATARNES SON. Ur svenska folklifvet af fört. till Agnes Tell, Och det gör jag inte?? frågade han och ställde sig midt framför henne. Vet du hur mycket jag har gjort för dig?... Jag vill göra för dig, ville jag säga!... Jo, du har varit mig ganska kär, Margreta! Jag har åtminstone kallat det så. Du må kalla det hvad du vill. Men käre, inte må du väl på denna dagen tala, som om det låg bakom dig. Jag tänker att du aldrig haft mig kärare än i dag. — Men det gör dig visst ändå inte rätt tillfreds?? Han svarade icke. ?Men det gör dig inte tillfreds, Gunerus?? upprepade hon och forskade i hans ögon. Han svarade icke heller nu. Dock svarade hans ögon tillräckligt. ?Det må vara detsamma?, sade hon då, med ett stilla, kristligt hopp i sitt sinne. Det må vara detsamma! Jag vet ändå, att en gång får jag veta det, och att allt det, som varit så längt, låegt före vårt lif tillsammans, kan inte ett grand förändra det, som är.? ?Nej; vi ha sannerligen varit allt för barnsliga begge två!? — sade han. Då han gick, följde hon honom ut i förstugan. Det gjorde henne så djupt ondt om honom, ty åter såg han så qvalfullt sorgsen ut. . När du nu kommer dit upp?, sade hor, ?så skall du inte tänka på något annat än det, som är ljust och vackert. — Jag kan väl förstå, att just denna dagen rilvit upp ) 8e A. B, n:r 1 6, 8—12, H4—417, 19—22, 24. 26, 27, 29, 31—35, 37—39, 41, 44—47, 49—57,