blå, milda blick såg med en namnlös hängifvenhet upp uti tatarns skarpa, mörka ögon. Ja, det är så godt att du blir här, i stälet för mig, och tar gossen om hand?, sade den äldre Carl-Johan midtemellan skratt och harmsenhet. ?Det vore annat, än att ha morbror till pappa, det, min gossel? Med dessa ord gick han ut, och Margreta fick mycket brådtom med att ställa med några Jappar för ett lapptäcke, som hon förut ej haft för händer. Gossen satt emellertid hos Gunerus och lät höra det ena muntra skrattet efter det andra. Det blir nog en flink gosse, skall du få se, Margreta!? sade Gunerus. Han har Herlogs milda, böjliga sinne och i grunden tillräckligt af det friska lättbjertade, som kommer derborta från Öfregården. Herlog skulle nog vara nöjd med förmynderskapet. Jag menar med ditt.? Det var den första gången, som han hade talat om Herlog med henne, ehuru hon visste, att han ofta nämnde honom inför de andra, och det var något så godt och försonande deri, att hon genast tog i tråden och började att tala om Herlog. Mindes han den och den gången då de alla tre hade suttit der och der? Kom han ihåg, att Herlog alltid sä gerna inbjudit honom på slutet? — Ja, det var ju mycket underigt!... Hon blef sittande att hålla nålen mellan tänderna och riktigt förundra sig häröfver, tills hon, hastigt rodnande, tog till arbetet igen, utan att hon visste om hon sagt något, som kunde förtydas elle: efter behag uttydas. Gunerus såg heller icke ut, som om han var sinnad att förtyda det. Han gick meddelsamt in i alla dessa minnen och sade