LITTERATUR -TIONING. Innehåll: Nyblom, Svensk Litteraturtidskrift, första häftet. — Naumann, Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. — Nerman och Edelsvärd, Tidskrift för byggnadskonst. — Läsning för folket. — Fullständig handelskorrespondens. — Litteraturoch Konstnyheter. Svensk Litteraturtidskrift, utgifven af CO. R. Nyblom. Första häftet. (Upsala W. Schultz.) Vi skynda oss att med uppriktig tillfredsställelse helsa detta för-ta häfte al den nya litterära tidskriften och i korthet anmäla l: dess innehåll, ehuru detsamma först i dag kommit oss tillhanda. Till format, yttre utstyrsel och inre anordning liknar denna tidskrift Bergstedts och Malmströms fordna Tidskrift för litteratur?. Den utgifves i 8 häften om året, hvartdera om Å ark och prenumerationspriset å hel årgång är 7 rdr. . Det nu utkomna häftet börjar med en längre artikel af utgilvaren on: Ny svensk . dramatik. Man finner här en genomförd ls kritik af Th. Hagbergs ?Carl XII? och L. Josephsons ?Håtunalek?. Författarens om-l döme om dessa stycken öfverensstämmer i det väsentliga med det som redan offentligen blifvit om dem uttaladt; men han har ansett sig böra egua dessa arbeten n särskild uppmärksamhet, emedan han med lädje helsar hvarje försök, huru ringa som elst, på den objektiva poesiens område, derföre att det dock vittnar om Just att sysselsätta den skapande inbillningskraften med verkliga bilder, i ställ t för att evigt låta henne simma som en vilsen fogel på de obestämda känsloackordernas gränslösa vågor. Författaren visar, huru fattig vår inhemska vitterhet (när man frånräknar Runeberg) är på det objektiva fältet, inom epiken och dramatiken, huru en falsk idealism gjort sig gällande, som framkallat sin motsats i en rass materialism, och huru vid de dramatiska försök vår vitterhet har att förete man i allmänhet icke iakttagit den för dramat, såväl som för hvarje annan konstart, nödvändiga begränsningen, utan gifvit en i sjelfva verket helt och hållet episk framställning dramatisk form eller låtit dei dramat uppträdande personerna digna under bördan af lyriska blomsterkransar. Denna utveckling innehåller många väl sagda och behjertansvärda sanningar; kanske har dock framställningen, under sträfvandet att i ett sådant åmne bli fullt populär, på ett och annat ställe blifvit nägot omständlig och omsägande. Fullkomligt instämma vi i författarens åsigt, att Carl XII icke är en dramatisk, utan en episk karakter, att hans, liksom Napoleon I:s, jättelika dimensioner ieke låta inrymma sig inom dramats trängre framställningskrets, och vi tillägga att det alltid skall bli otillfredsställance, ja till och med i viss mån kränkande för känslan, att å den dramatiska skådebanan se dessa båda heroer, som redan stå i ett slags mytisk dager, framställda äfven af de utmärktaste skådespelare. Hr Nyblom sammanfattar sitt totalomdöme om de båda skådespelen på följande sätt: Carl XII är odramatisk, oaktadt sin brist på lyrik; Håtunaleken har en viss dramatisk hållning, oaktadt sina misslyckade lyriska utgjutelser. Båda fela af missförstådt nit att härma Shakspeare i det yttre, utan att tränga till väsendet, hvarvid Carl XII röjer brist på teaterpraxis och med fullkomligt misstag om det historiska skådespelets rättighet att afkasta dramats fordringar på organisk enhet förenar ett visserligen ledigt, men torrt och opoetiskt språk, under det Håtunaleken, med alla sina plattheter, som härflyta af ytlighet och ouppodlad smak, visat sig kunne på scenen hålla intresset vid lif.