extratåget icke kunnat stanna inom stationen. Vittnet ville också erinra sig att hafva, sedan Johansson begifvit sig å väg till den långt bort varande vexeln, äfven uppmanat Holmqvist att springa till den andra, närmare belägna, emedan tvenne personer behöfdes för invexling på sidospåret. Ordinarietåget hade stått färdigt att afgå, men ej hunnit göra detta, ehuru vittnet visat lokomotivföraren: klart att sätta i gång, en uppgift som står i uppenbar strid med hvad förut upplyst blifvit, sednast af öfverste Beijer, hvilkens relation innehåller, att vagnsdörrarne ännu stodo öppna, en omständighet, som just af honom anförts såsom ett bland hindren för ordinarie tågets igångsättande, till undvikande af sammantötningen. På fråga om nämnde tåg vid olyckstillfället stått bromsadt vid stationen, uppgaf vittnet, att den broms han skötte varit lossad ; men visste icke huru förhållandet varit med de öfriga. De af hr Knochenhanuer åberopade vittnen hördes öfver sandlådornas beskaffenhet och deras användande: men då detta af alla de följande vittnesmålen upplyses, anse vi oss ej här särskildt böra upprepa deras yttranden. Vittnesförhören med de af Riex åberopade lokomotivförare utgjorde ransakningens vigtigaste moment samt erbjuda mycket af intresse och som talar till Riex fördel, men vi nödgas uppskjuta dermed tills i morgon, nu endast omnämnande, att målet, sedan dagens förhör förklarats slutadt, uppsköts på yrkande af hr Staaff, till d. 13 Mars, då rätten åter sammanträder vid Komstad, och dertill stationsinspektoren Bergström och -stationsmästaren Knochenhauer skola inställa sig vid förut för dem stadgadt äfventyr af hemtning, åliggande det Riex att då förebringa all den bevisning, hvaraf han vill begagna sig. Anhållan att blifva på fri fot försatt blef icke heller nu af rätten bifallen.