kan lita på egen duglighet, egen kraft, och han skall snart af erfarenheten lära, att ju närmare man kommer fienden, desto mindre fara löper man att träflas af hans skott, anseende talaren att inom t. ex. hundra alnar denna fara vore nästan ingen; ty den fiende, man attackerade, hade knappast sinnesnärvaro nog att sigta ordentligt mot en angripare som kommit så nära in på lifvet. Vanligen komme då gevären ej högre än till höften och der smällde skotten af. Det är också derföre, som reglementet föreskrifver, att den anfallne alltid skall efter! salvans aflossande skrida till anfall med bajonett för att söka på detta sätt afslå angreppet. I förbigående erinrade talaren om nödvändigheten att såväl då man gör som då man mottager attack, befilet så mycket som möjligt söker rikta truppens uppmärksamhet framåt. Börja karlarne se sig om, är det ett osvikligt tecken att de i nästa ögonblick börja vackla och i det derpå följande att springa. Och om en springer, smittar det ohyggligt de öfriga. Talaren hade i Amerika sett många exempel härpå, bland annat vid det regemente han sjelf förde. Detsamma hade vid Chancellorsville blifvit skiekadt i elden, oaktadt det återstod blott två dagar af dess tjenstetid. Missnöjet häröfver alstrade en mindre god anda inom truppen och då densamma, som bildade förpostkedja, såg sig anfallen af Stonewall Jackson, med s. k. svärmattacker, d. v. s. med det bland zouverna brukliga stridssätt då de helt och hållet upplösta bataljonerna i vild oordning rusa till anfall, hade talaren genast iakttagit ofvannämnde dåliga tecken, förebådande en stundande flykt. Han ville ila till den mest hotade flygeln för att uppmuntra den att hålla stånd, men då hans häst träffades af en kula och störtade med honom till marken, hade han smärtan att straxt derpå se sin förmodan bekräftad och hela regementet flyende passera öfver honom. Vid ett annat tillfälle, då han i slaget vid Antietam beordrats att storma en höjd, hade han deremot genom att vid anfallet placera kompanicheferna med dragna revolvers bakom linien, med befallning att ögonblickligen nedskjuta den förste som vände sig om, gick truppen lugnt framåt, och företaget kröntes med framgång. Talaren anmärkte dock, att sådana kraftmedel vore obehöfliga, då fullt förtroende funnes mellan trupp och befäl: men han hade nödgats använda det då han vid nämnde tillfälle förde det af honom då föga kända regementet för första gången i elden. För att ernå en verksam eld från en kedja finge man för öfrigt ej förbise den omständigheten, att ehuru en crapp består af i allmänhet goda tiraljörer, kunna dock icke alla vara skickliga skyttar. Befälet borde derföre tillse att de dugligaste skyttarne, försedda med de bästa och längst gående gevären, behörigen fördelades inom kedjan och att det i vanliga fall öfverlemnades åt dem att egentligen uppehålla elden; ty oftast vore det bättre att de andra icke alls sköto. Förhållandet vore naturligtvis annorlunda, då man vill använda en kedja till frontbetäckning. för att dölja de rörelser, som bakom densamma utföras. Elden bör då vara så liflig som möjligt. För vanliga fall åter, då det gäller god sigtning och säker träff, kunde det anses att den gällande reglementsföreskriften att öfveroch underrotmästare skola ;msevis springa fram och skjuta, föranleder onödig skottvexling, då den, hvars tur det är att skjuta, anser sig böra lossa sitt skott äfven om han ej har någon fiende i sigte. Tal. upprepade derföre, att ett bland befälets vigtigaste åligganden vid tiraljering vore att förebygga ammunitionens bortplottrande i otid. Frestelsen dertill vore isynnerhet stark med gevär som kunde snabbt laddas, och detta vore en med kammarladdningskonstruktionen förbunden olägenhet. Tal. ville med hvad han anfört om de förbättrade gevärskonstruktionerna dock ingalunda hafva sagt, att han ej ansåg att infanteriets beväpning borde fullkomnas såvidt möjligt var; men han ansåg att man måste vid truppens ledning noga taga i betraktande det inflytande på dess hållning och på stridens utvec! ling i allmänhet, som blefve en följd af t. ex. stor skottvidd och snabb laddning, samt rätta sina dispositioner derefter. Det af tal. omförmälda upplösande af hela bataljonen i kedja, ansåg han i allmänhet böra ifrågakomma blott i högsta nödfall, såsom då det gäller att storma en höjd eller ett batteri. Meningen är att truppen skall kunna verkställa sjelfva inrusningen i samlad mas Sjelfva anloppet bordeidock aldrigbörjas förr än på högst!50 stegs afstånd, på detanloppet må kunna ske med full kraft, hvilket är oundgängligt om man skall kunna hoppas öfverindakasta kanonbetäckningen, hvars pligt det är att störta fram till anfall för att lemna artilleriet rådrum att brösta upp och undkomma. Med afseende å bevakningstjensten, redogjorde tal. för skilnaden mellan de båda olika systemer, som kunna ifrågakomma, nemligen bevakning med fältvakter och vedetter, eller med rörliga patruller. Då det förra systemet, hvilket stundom hade till följd att två tredjedelar af en armå behöfdes för att bevaka den återstående tredjedelen, vore i hög grad upptröttande för trupperna, ansåg han det sednare eller de rörliga atrullerna vara att föredraga, helst som det icke kunde antagas att krigen numera antaga den karakter som fordom, då man låg flera månader och blott bevakade hvarandra, utan man önskar ett skyndsammare afgörande och antagligen endera parten snart nog anfaller, hvilket i talarens tanke vore det enda val vi hade om vårt land skulle hemsökas af en fiende. Talaren lade till sist skarpskyttebefälet framför allt på hjertat, att söka utbilda våra frivilliga, såvidt omständigheterna möjligen kunde medgifva, uti strid i spridd ordning och i bajonettfäktning. På denna sistnämnda lade han synnerlig vigt, icke såsom ansåg han nödvändigt att vinna färdighet i kontrafäktning, men han var öfvertygad, att vanan och färdigheten att göra om ock blott några få stötar, ingåfvye soldaten ett förtroende till sitt vapen, en tillförsigt vid angreppet, hvilken han derförutom saknade. Man finge dessutom genom sjelfva öfningen en hel annan pli på kroppen, en friskhet och en hurtighet, som ej genom annan excrcis ernåddes.