De skandinaviska rikenas lagstiftning rörande handel, handtvork ooh fabriker. (Föredrag i Kristiania af professor Aschehoug.) (Forts) Vi komma nu till den näring som hos oss åtminstone till någon del står på den minst klara tot, nemlig. n fabriksdriften. 1 Sverge är dess ställning enkel. Hvar och en, som uppfyller vilkoren för att kunna blifva handlande eller handtverkare, således är infödd, myndig, har godt ryckte och råder öfver sin egendom, kan efter föregående anmälan anlägga fabrik på land eller i stad, äfven om han cerjemte drifver annat yrke. Undantag härifrån är gjordt endast för brännerier och anläggning af masugnar, hyttor, stångjernsbruk och andra anläggningar till förädling af mineralprodukter, som höra un der bergverksväsendets styrelse. Om dessa finnas särskilda föreskrifter. Kemisk fabrik, der oriktigt sätt att gå tillväga kun medföra fara för eldsvåda, lif eller helsa, får endast drifvas af den som sjelf bevisar si hafva nödig insigt deruti, eller till förestån dare anteger någon anvan som bevisligen eger sådan insigt. Den oreda i afseende å fabriksdriftens ställning, som råder enligt vår och till en del äfven efter dansk lag, har sin egentliga rot deruti, att ivgen bestämd gräns finnes uppdragen mellan fabriks och handtverksdrift. Icke desto mindre började man redan temligen tidigt skilja dem emellan. Det fanns en hop gamla inhemska produktionsgrenar, som sysselsatte sig med förädling af landets egna råvaror, eller åtminstone med råämnen af samma slag som de inhemska. Handkraften var hår hufvudsak, och för arvetet användes få och enkla red skaper. Produkterna höllos i allmänhet icke till salu i köpmännens butiker, utan i producenternas verkstäder. Dessa produktionsgrenar kallades handtverk. Såsom en motsats härtill uppställde man den sednare uppkomna industri, som sysselsatte sig med förädling af fullkomligt främmande råämnen eller med frambringandet af föremål, som förut blitvit införda från utlandet, de så kallade manufakturerna, eller använde konstigare arbetsmetoder, som kräfde stora anläggningar, de såkallade fabrikerna. Sådan handtering var. såsom en förordning af 18 November 1622. 3 om kongl. betjentes borgerliga näring visar, fri med vilkor att produkterna såldes i parti till köpmännen. Att fabriksoch manufakturdriften icke var att hänföra till de borg:rliga näringarne, har utan tvifvel fortfarande för lifvit en allmän grundsats i den gemensamma dansk-norska lagstiftninen. Beviset derför ligger i förordningen af den 20 Oktober 1773 2, som fördelar näringarne mellan de särskilda regeringskollegierna. Högsta styrelsen af de borgerliga näringarne skulle enligt samma stad gande tillkomma danska kansliet. Derunder hörde således också fortfarande skråen och de allmänna handtverken. Fubriksdriften skulle derigenom stå under ett annat kollegium, nemligen det så kallade general-landtekonomi-kommers-kollegium. Derunder lades derföre alla manufakturer, såsom bomulls-, ylleoch sidenvaror, äfvensom de fabriker som tillverka varor, hvilka ej äro föremål för handtverksmessig produktion, såsom sockerraffinaderier och oljeqvarnar, samt slutligen äfven den rörelse, som gär ut på tillverkning af handtverksprodukter, men i så stor skala att den kan räk as för fabrik. Icke heller har någonsin funnits något allmänt förbud mot anläggning af fabriker eller manufakturer på landet. Stundom var det likväl nödigt för fabrikanter alt taga burskap, om de anlade sin fabrik i stad, nemligen för såvidt det antingen undantagsvis var bestämdt för något särskildt slag, såsom bränvinsbränning eller då mnäringen lydde under skrå. Till begreppet om fabrik hörer för öfrigt icke nu mera, att det blott arbetas för afsättning en gros. Redan genom förordningen af den Å Augustil 1742 tilläts det fabrikerna att sälja en detail, hvad de icke kunde tå såldt i parti till köpmännen, och hvarje dylik inskränkning i fabrikanternas rätt att sälja i minut, bortföll genom handelslagen ai 1842. Deraf att fabriksdriften bloit undantagsvis är föremål för tvunget borgerskap, tölkr dock icke, att den är fullkomligt fri. värtom har det i långa tider varit regeln att egentliga fabriker, deruti likväl icke enligt norsk lag inbegripna sådana verk som qvarnar, tegelbruk m. m., endast kunde anläggas på grund af kongl. tillstånd. Dermed hängde så tillhopa: I sjuttonde århundradet, isynnerhet trän Kristian V:s regeringstid, började statsstyrelsen snart fgdt på alla möjliga sätt att uppmuntra industrien, och framför allt var det anläggningar af fabriker som låg den om hjertat. Den medgaf derföre icke blott på ansökning dem, som ville anlägga fabriker, alle handa både för finanserna och konsumenterna tryckande privilegier, utan uppmanade till och med ofta, t. ex. genom förordningen af den 18 Okt. 1680, att inkomma med ansökningar om dylika privilegier. Detta tillfälle att skaffa sig särskilda Tförmåner försummades naturligtvis icke af dem, som vill anlägga fabriker, och det blef så vanligt att söka privilegier för fabriksdrift, att det slutligen blef en allmän förutsättning att tillstånd var nödvändigt ej blott för erhållande af särskilda förmåner, utan äfven för blotta anlägvoninoen. I Dan