TATARNES SON. Ur svenska folldifvet förf. till Åsuvs Toll, ATTONDE KAPITLET. På den Sdansebalt, som alltid gafs i julen hos riksdagsman i Öfre Prestsäter, var lika mycket herrskap som bönder tillstädes. Tjenstfolk, torpare eller annat fattigt folk fingo deremot ej vara med förr än på det andra kalaset, som egde rum ett par dagar derefter och då ej mindre allt gårdsfolket från begge Prestsätershusen, än äfven omkringliggande gårdars tjenande befolkning af begge könen fingo dansa julen ut. Öfverrummen voro vid dessa förstnämnda tillfällen beklädda med hvitt, der väggarne ej voro nytapetserade, och på det hvita var skogens grönt i granna sirater anbragt upp med taket och nedomkring de långa, älven med hvitt öfverklädda bänkarne utmed väggarne. Ljus braon i konstgjorda, med papper omvirade grenstakar och lampetter af trä och en med mjölbärsgrönt och guldPapper beklädd krona i taket skickade sina ånga ljusarmar öfver sjelfva danssalen. Men der i midten vågade vanligen likväl icke ens den djerfvaste att tråda dansen, ty het talg strömmade der ned, såsom från en uppoch nedvänd stöptjerna. Den stora danssalen var alltid något kall, ty den begagnades aldrig om vintrarne för annat tillfälle än vid julkalaset. Om somrarne kunde de gå dit upp någon gång då folk kom, ehuru den vid denna årstid begagnades att väfva uti och var mindre ordnad. och ansedd än de bättre rummen der4) Se A. B. n:r 1 6, 8--12, 14—17, 19—22, 21, 26, 27 och 29.