och betalade afgift tillstadskassan. I Norge finner man burskap för första gängen är 1536, i Oslo privilegier, omtaladt på sådant sält, att man måste anse det för lagstadgad qvalifikation. I Sverge och Danmark hade det sannolikt redan förut, åtminstone i vissa städer, kommit derhän. De näringar, för hvilka stadsborgarrätt uppställdes som vilkor, erhöllo häraf nanmet borgerliga näringar. I Danmark blef det, i fullkomlig konseqvens med städernas allmänna rättsliga ställning, rådande regel att alla, som i stad drefvo sjelfständigt yrke, skulle ega burskap; sålunda antog man i detta land att den, som gjorde kommissionsverksamhet till sitt fasta yrke, måste förvärfva burskap, och lagstiftniogen fann till och med nödvändigt att uttryckligen förklara, att för stadsinvånarne jordbruk ej vore borgerlig näring. Hos oss utsträcktes detta begrepp väl aldrig så långt. Borgerliga näringar voro här i det närmaste endast handel, handtverk, skeppsyrke och värdshusrörelse. Ytterligare inskränkningar i rättigheten att drifva yrken, som voro på en gång bundna och borgerliga, infördes genom skråväsendet. De som i en stad idkade samma näring bildade frivilliga korporationer, det der först kallades gillen, sedan skrå. Dessa samband antogo egna lagar, skrå-ordningar. I början gjordes från statsmaktens sida starkt motstånd mot dessa, oftast efter tysk snitt tillskurna skrå, och våra lagar förbjödo flera gånger gillena att ?dikta? sig sådana stadgar. Slutet blef emellertid, att staten sjelf tog skråväsendets organisation om hand. I de skandinaviska rikena var det väl förnämligast de särskilda handtverken, som underkastades skråordning. Hvad Norge och Danmark angår blef handtverksindustrien omsider ordnad först genom Kristian IV:s förordning af den 10 December 1621, derpå genom Kristian V:s förordning af den 23 December 1681, hvilken sednare i förening med de för särskilda handtverk utfärdade skråordningar — dessa utgöra för de fyra konungarne Kristian V:s, Fredrik IV:s, Kristian VI:s samt Fredrik V:s regeringar tre temligen tjocka qvartband — innehöll de förnämsta källorna för vår handtverkslagstiftning intill 1839. Det var månända denna förordnings mening, att hvarje hundtverk skulle i alla de städer, der det idkades af något betydligare antal borgare, underkastas skråordning. Men den tanken kom ej ens i Danmark till utförande, och ännu mindre i Norge. Många handtverk blefvo fria från skråtvång, till och med i de större städerna. I Sverge var det skråförfattningen af den 27 Juni 1720, som intill 1846 utgjorde hufvudlagen rörande handtverkerierna. De inskränkningar, som åtföljde skräväsendet, bestodo deri att å ort, der skrå fanns, personer utanför skrået ej fingo befatta sig med tillverkning af produkter eller med handtering, som hörde till skråets sfer. Tillträde till skrå försvårades på många sält, i allmänhet derigenom, att det för den, som ville bli skråmästare, fordrades att han skulle genomgått en viss lärotid, först som lärling, derpå såsom gesäll och slutligen såsom mästersven, samt under skråets kontroll tillverkat föreskrifna profarbeten. Förfärdigandet af mästerstycke kräfdes i Sverge redan i Wisby gamla stadslag, i Norge och Danmark deremot ännu ej enligt 1621 års förordning, utan först efter de sednare skråordningarne samt 1681 års förordning. Än svårare blef tillträdet till de slutna skrå, som ej fingo ega mer än visst antal medlemmar. Men af sådana skrå hafva vi här i Norge haft blott ett enda, och till och med i Danmark ganska få. Det var, som sagdt, visserligen förnämligast handtverken, som underkastades skråordning, men äfven andra yrkesidkare organiserades i dylika korporationer. Sålunda hade man i Danmark skrå dels för köpmän och krämare i allmänhet, dels för särskilda slags handlande, såsom kryddkramhandlare, jernkramhandlare, lärftskramhandlare, fiskhandlare, vinhandlare, dels för vissa slags fabrikanter och manufakturister, såsom bränvinsbrännare, klädesväfvare, mjölnare, sidenväfvare och andra väfvare samt tobaksspinnare, dels för andra yrkesidkare, som ej kunde räknas till handtverkare eller fabrikanter, såsom åkare, färjkarlar, stenläggare och skeppare. I Norge har man väl haft ett skepparskrå i Bergen samt åkarskrå, men ej nägot köpmansskrå eller, såvidt jag kan erinra mig, något fabriksskrå. Ofverallt, der ett yrke underkastades skrå, öfvergick det till en borgerlig näring. Det var nemligen otvifvelaktigt gifven förutsättning, att eho som ville inträda i skrå tillika skulle förvärfva burskap. Afvenide bundna näringar, som voro fria från skråtvånget, kräfde man till en del viss lärotid och arbetsprof, så t. ex. här i Norge för köpmän enligt åtskilliga äldre bestämmelser och lagen af den 8 Juni 1818, som med lika giltighet för hela riket uppställde ej blott vissa läroår, utan ock handelsexamen såsom vilkor för rättigheten att vinna burskap såsom köpman. I Danmark fordrades handelsexamen blott af sådane, som ville inträda i ett handelsskrå. På de orter, der något sådant ej existerade, var tre års tjenst i handel tillräcklig qvalitikation för att förvärfva burskap som köpman. För styrmän och skeppare infördes navigationsexamen först i Köpenhamn och Bergen genom skråordningarne af 1707 och 1725, och sedermera för samtlige styrmän och skeppare i båda rikena genom enrolleringsförordningen af den 1 Februari 1770. En sådan examen har i Sverge varit föreskrifven åtminstone sedan 1845. Vidare var meningen den, att hvarje borgare skulle hålla sig till sitt yrke. En köpman kunde hvarken vara skeppare eller handtverkare, egentligen fick icke ens ett handtverk förenas med ett annat. In praxi tog man emellertid efter reskriptet af den 10 April 1761 saken ej öfverallt så strängt. Ändamålet med denna organisation af stadsnäringarne var att sätta yrkesidkarne i stånd att genom gemensam verksamhet främja sina gemensamma intressen och framI AA ad br FR a fr JV mn sm mo SN trON:OÖBÖÖ 60B07,0.6.0,5Ö7770BEBoO0:77, DR AA FR AR pi g Så