var väl det senare eftersom hon fördes in i arresten. Gunerus stod qvar på samma fläck. Hans och — Agathas ögon hade mötts. Och han förstod deraf huru det förhöll sig. Stulit hade hon nog icke, ty han visste att hon sedan länge upphört att på det sättet försynda sig; nej, han var viss å, att hon derutinnanu var oskyldig, fast on nu, såsom ofta, blifvit antastad för andras förbrytelser. Till marknaden hade hon kommit för att träffa honom, det var saken och den var betänklig nog. Hon skulle alltid uppsöka honom, hvar han fanns — aldrig kunna motstå begäret derefter. Och han hade ändå nyss fätt höra att hon ej var med sällskapet denna gång, och han hade tänkt att få en så ostördt glad dag; att få ensam rå om Margreta och få följa henne öfverallt och visa henne allt af de många sällsyntheter, som här stodo tillbuds. Men just som han tänkte detta, just som ban ände sig riktigt glad — just vå mötte han Agathas brinnande ögon under det de förde henne in i häktet. Han stod ännu qvar på samma etälle. Huru länge hade han stått der sedan allt folket och med det Margreta dragit förbi med den häktade? Han räknade ej tiden, han visste ej ens om Margreta stod bredvid honom ännu, ty för närvarande hade allt vikit för tanken på henne, som satt öfvergifven och försvarslös i arrestens mörker. ITJUGOANDRA KAPITLET. Omkring tio år före den här skildrade marknadsdagen, då den sköna lundskurhiga tatar-flickan infördes i den lilla trånga arresten vid s markneds-plan, syntes i