till den privatperson, som blifvit Antti Pukkinens, Pekka Matikainens, Anti Kammonens, Jaakko Pulsekkis, Pekka Kokko den äldres, Ivan Alexejeffs, Axel Ohos och Pekka Kokko den yngres eriviogars rätts innehafvare, utbetala dessas andelar, d. v. s. 2000 rubel banko för hvarje, men at Thawo Pellis och Pekka Kiiskis andelar endast hälften, d, v. 8. 1000 rubel banko för hvardera. Andra hälften af dessa andelar tilldömdes de i Olonets boende arfvingarne och äteretoden, hvartill ingen kunnat styrka sin erfsrätt, ät ryska kronan. Ötfver detta utslag anförde nägra af parterna besvär. Ehuru målet sedandess iortfarande varit under tvist, ehuru man för dess skull öfver 30 är färdats mellan Finland och Ryssland, och ehuru man klagat öfver domsto larnes långsamhet, så är det ännu i dennu dag oafgjordt. Åbo Underrättelser omtalar: Kapten K. J. A. Greenberg, förande briggen Toivo, hemma i Åbo. afseglade från Dinaburg den 15 Avgusti 1864, destinerad till Holland med råglast. Sedan fartyget under motr och stormigt väder passerat Duomesoch befann sig emelian Svartverort och Arensburg pp omkring 1 eng. mils atstånd från land, inföll en hård orkan-lik storm med bög brytande sjö, hvarunder: om morgonen den 18 ett föremål varseblefs i öppna sjön, som i början antogs för en klippa, men vid närmare påseende befanns vara en öppen båt, som dref vind för våg, utan att någon lefvande varelse syntes. Sedan fartyget närmat sig båten, varseblefs dock deruti en manspersou, som . genom åtbörder gaf tillkänna att han var i nöd, hvarpå styrdes helt nära intill båten, då ytterligare 4 personer varseblefvos deruti, af dem lågo 3 på båtens botten, genomblötta och halft vanmäktiga al hunger och köld. Räddningsbojen tästades nu vid lodlinan och kastades öfverbord, och lyekades det folket i båten att fästa linan vid förstäfven, hvarefter båten halades upp under fartygets akter och folket med lifsfara bragtes upp på däck under det båten genom den svära och brytande sjögängen sönderslogs emot sidan af fartyget och måste öfvergifvas. De räddade, bland hvilka en befanns vara en man om närmare 60 är, hade tillbragt 24 timmar i denna belägenhet och voro nu utom sig af glädje öfver sin oförmodade räddning, samt gälfvo sin tacksamhet tillkänna genom kuälail och tårar. De voro ester, hemma i Te,malen by i närheten af Arensburg, och bleivo, 2 dagar sednere, hvarunder de bletvo styrkte med mat och dryck samt erhöllo torra kläder, flyttede ombord på en mötande brigg, som var destinerad till Riga. Härvid försägos de med eit skrifiligt intyg ölver deras nödställda belägenhet, afsedd att lemnas till tinska handelsombudsmannen Westberg, hvarjemte de erhöllo en skänk af 3 rubel siliver. Deras namn voro: Wiih. Lapig, Henr. Wäli, Petter Säp, Tawi Retel och Kei Pajt. Följande sorgiiga olyckshändelse meddelag af Wasabladet: ?Uti Storå by af Storå kapell af Wasa län ubröt den 3 dennes vådeld hos bonden Alexander Svarti, sedan haa jemte bustru och fyra barn lagt sig till natthvila, och hade redan meilan kl. 10 och 11 tagit så öfverhand, att de sofvande, som deraf vaknat, med möda i blotta linnet kunde komma ut på gården; då Svarti saknade sitt yngsta barn, en 4 årig gosse, hastade han genast in genom fönstret i den brinnande stugan, för att rädda barnet; han hade redan inifrån pärmat sig fönstret med barnet, då mellantaket instörtade och fadren jemte barnet blet lågornas rof. Svarti hade varit en driftig och omtänksam jordbrukare och hade för ett par år sedan på skuld logt sig till hemmanet; hans enka, som tagit sig så illa at tilldragelsen, att hon insjuknat, och de tre t:erstående barnen sörja djupt öfver förlusten af en god make och far.? Ett egendomligt naturfenomen har, enligt Mämälämen, observerats i Tavastehus nyärsdagen kl. 2 e. m. Vid vestra horisonten skall nemligen ha visat sig en rengbåge och på samma gång en ljus pelare synts uppstiga från solen. FRANKRIKE. Åtta biskopar i Frankrike ha redan besva-rat kultusministerns cirkulär, alla naturligtvis i gamma anda som de båda biskoparne ef Cembrai och Montauban. Den stridshandske, som biskopen af Moulins utkastat åt kejsaren, bereder regeringeu or förlägenhet, och man inser nu för t föliderna af, att man alltsedan Foris inträde i ministeren för tretton är sedan hyst förkärlek för de ultramontana kandidaterna vid biskopsoch erkebiskopsembetenas besättande. En korrespondens skrifver till Indep. Belge härom: Det mycket öfvervägmnde. flertalet af de prelater, som nu inneha kopsstolar i Frankrike, utnämndes mellan åren 1852 och 1859, och med få undantag höra ala de från denna tid härstammande biskoparte till ultramontanismen. Nästan med visshet kan man säga, att ar de 15 erkebiskopar, som Frankrike eger, knappt 6 bekänna gig till ga!licanisnismen, och af de 70 biskoparne kan minst hälften anses tiligitne den sednaste enclylieans lära.4 — Justitieministern Baroche har väl tilldelat biskopen af Moulins en skarp tillrättavisning. men denne går ändock orubbligt sin väg trem och skall sannolikt låta statsrådets atgärder föga bekymra sig. Redan meddela de klerikala udningarne ett bref och en allocution af honom. I brelvet, som är ställd: till pastorerna, meddelar han, att han från predriksstolen uppläst den påfliga haudlingen. Allocutionen hölls en söndag i katedralen efter messan och innehåller ett försvar för hans åtgärd att uppläsa encyclican och ett löfte att framdeles ådagalägga vådan af de i densamma fördömda villfarelserna. Foulds flera gånger omtalade berättelse om Frankrikes financiella tillstånd slutar med följande anmärkningar: Ställningen har i det hela antagit e nsamt utseende. Penvingkrisen är ic naen, affärer na synas inom kort skolad:wriaga sin jemna gäng, och inkomsterna m naturligtvis