sanning, att begär efter beröm är gemensam för menskliga varelser, blir detta bevär ännu påtaghgare en massans egenskap, in någon Individs, som man utvalt på måla. Derlöre, ju mera beröm anväudes såsom en sporre i stora skolor, desto större blir det ,Ilmänna måttet af nit och förmåga. En sak, som man lätt kan lägga märke till, är att i hvarje blandad församling de gemensamma moraliska dragen stå vida mera i jemnbredd med hvarandra, än de intellek wuella. Öiverlägsna anlag äro naturligtvis sällsynta i en skola likasom i verlden iallmänhet, och såvidt det är fråga om att ådaga lägga intelligens, kunna endast de öfverlägsnäre anlagen tillvinna sig lärarens beröm. Ty den, som lika högt prisar medelmättan, ger i sjelfva verket icke de utmärkta anlagen det beröm, som dem tillkommer. Men det ligger en beklagansvärd brist i hela uppfostran inom skolan, om det icke bland larjungarne finnes en gemensam känsla, som alar högt för redlighet, heder och sanning, som delas lika af bäde de lifliga och dej trögtlänkta. Och ju mera läraren underhäller denna känsla at heder genom en allmän ullit till hela skolans karakter, desto mera sannolikt är det att han skall nå sjeliva hufvudsyftet för all sund uppfostran — nemligen bildandet och utvecklandet af hederhga och redbara män. Ty det bästa slaget af beröm för man eller yngling är ett ädelt förtroende. En rektor, under hvars ledning en af våra offentliga skolor hastigt höjde sig till ryktbarhet, handlade med de lyckligaste följder efter denna teori. Det låg en uppmuntrande artighet mot hela skolan i vet svar han en gång gaf en gosse, hvilken, i det han berättade fönom en hi storia, hvars sannolikhet möjligen skulle hafva förefallit en misstänksam lärare något tvetydig, yttrade: Jag hoppas att m ror mig, sir! — Naturligtvis tror jag dig, svarade läraren; den största af alla osannolikheter skulle vara den, att någon gentleman i denna skola skulle vilja säga mig en osanning. Antag nu att den berättade historien hade varit en dikt och att berättaren deraf hade blifvit straffad, så tror jag neppeligen att straffet skulle haft samma goda verkan på hela gkolan som detta svar, hvilket, i det att det innebar ett oinskränat förtroende till hennes heder, måste hafva genombäfvat hvarje lärjunges hjerta vid påminnelsen om alt han, eburu endast en gosse, borde vars en man med heder och samvete. Icke hel ler tror jag att straffet skulle utötvat en lika varaktig verkan på sjeltva den felak tiges framtida uppförande, som den känsla al samvetsagg och smärta ett sådant svar måste hafva framkallat, så framt han ick:t var en sämre varelse än det ligger uti olrentliga skolors natur att dana. Om en skicklig talare önskar att stämma vill sin fördel en fiendilig församling — ätven om hon är den mest oregerliga af alla församlingar, en uppretod pöbel — börja: han gunska säkert icke med att utfara i törebråelser emot henne. Ej heller skali han — alltid under antagaude att han är en mästare i sin konst, hvartill nödvändig: fordras manligt allvar och mod — sökt smickra sina på förhand mot honom intagni åhörare för någon klokhet eller dygd, son: de icke lävga i dagen; ty i sådunt fall skulle han genast 14 höra, att han bar :pratade skräpt. Men i alla händelser äro I de dock menniskor, och måste sålunda egu. mycket inom sig, som sanningsenligt ku: berömmas, och hvarigenom man kan fram kalla en känsla at sympati och gillande. om man bara är i stånd att få dem at lyssna till ens ord. En pöbelhop angriper sallan en person, annat än till följd af eu felaktigt resonnemang, för hvilket ädla instinkter ligga till grund. Han hatar dig. emedan han blifvit narrad att tro, att du hatar rättvisans och frihetens sak. Du kan gerna öppet erkänna det ädla utiimpulsen, wnan du skrider till att visa det oriktiga i uppfattningen. Jag har sett en pöbelhop, visserligen icke omvänd, men tystad, upp märksam och aktningstull, vid de törsta orden från en talare, hvilken de voro beredda utt möta med hvisslingar och stenkast innan de första få orden hade rört deras hjertan genom en öppen vädjan till deras egen berömvärda kärlek tilt humanitet och frihet. (Forts. följer.) Beriktigande. Då ett här utkommande skämtblad för någon tid sedan meddelat den uppgiften, att undertecknad skulle vara utsedd till sekreterare i den af K. M:t nedsatta komiten för Stockholms befästande, och denna uppgift sedermera af många blifvit trodd och tagen för allvar, får undertecknad härmedelst upplysa, att han hvarken är medlem eller sekreterare i nämnde komite. Stockholm den 3 Januari 1865. J. Mankell. Rättegangsoch Polissaker. Bensårsläkaren Gustaf Carlsson stod i dag tilltalad i polisdomstolen för det han torsdager den 29 sistlidne December under attonbönen : Jakobs kyrka stört andakten. Carlsson erkände i så måtto angifvelsen, att han medgaf sig he nog högt efterläst Fader vår. hvarjemte har sade sig letat etter sin ena galosch. den han för torat. Då åklagaren anmärkte att Carlsson hög tjudt pratat samt i öfrigt upptört sig så som on