nennes normala tlunktUoner starkaus Och ITtdas i sitt rätta spår. En bekant till mig, en man med lärdom och snille, som hade blifvit gäckad i sitt hopp om en lysande bana, till följd af en sjukdom, hvilken förmådde hans läkare att! förbjuda honom hvarje starkare ansträngning af hjernan, hade koncentrerat hela sin ärelystnad på sin enda son, som han uppfostrade hemma hos sig. Honom, som var liflig och snillrik, föreföll gossen såsom det mest förstockade af alla dumhufvuden. En vän, för hvilken han bittert beklagade sig deröfver, sade till honom: Låt gossen tå vara hos mig en vecka, och efter denna tids förlopp skall jag säga dig hvad som kan göras med houom?. Fadern samtyckte. Då veckan var förfluten, kom vännen till honom och sade: ?Fatta mod! din son har en egenskap, i hvars naturliga styrka han öfvergår både dig och mig. Det är väl sannt att han ej kan lära sig mycket i sender, och detta lilla med en långsamhet och en möda, för hvilka man måste hysa allt undseende; men sjelfva den långsamhet och svårighet, hvarmed han inhemtar en ide, gör att denna sedan sitter qvar i hans gjäl, cå framt man icke förvirrar och utplånar den genom att meddela bonom en ny sådan, innan den förra väl hunnit rotfästa sig. Om du, då han lemnar dig en klen och illa skrifven uppsats på sex rader, ropar diu ?dumhufvud? till honom och ger honom et slag vid örat, så ger du ju honom att minnas något som ej tillhör hans lexa. Gifhonom en id i sender och ställ den i sammanhang med nöje och icke med smärta; ban skall då med styrka fasthålla deona id, och denna skall sedan leda till en annan. Med ett ord, banna honom aidrig för hans tröga uppfattning, utan beröm honom i stället för hans goda minne.? — Fadern funderade en stund. Ja, du har verkligen rätt?, sade han slutligen; ?gossen har onekligen ett godt minne, ehuru icke då det g ller hans lexor; han misstager sig aldrig på ett datum, annat än i historien, och glömmer aldrig ett ställe, utom i sin grammatika.? rOch hvad mera är?, sade vännen, finner du icke att han, på eomma gåog som han ej kan lära sig utantill några abstrakta satser i afseende på rätt och orätt, dock är Jika rättskafiens som om han hade smölt ett helt bibliotek med athandlingar och predikningar? Du lemnar dina penningar på bordet, till hands för honom, ifall han önskar köpa sig nägon leksak, men han tager dock aldrig något — inte sannt?? — Nej. det gör han visst inte: det är svårt nog an han skall vara ett dumhufvud:; Himlen törbjude att han äfven skulle vara en tjut!? Nåväl, gossen har förvärfvat sig sjelf en föreställning om samvetsgrann heder, äfven under frestelsen; denna föreställning kom till honom omärkligt och utan att förvirras genom andra föreställningar om obehag och smärta: den kom till honom dels genom ditt eget lefvande exempel, genom ditt glada och fria samspråk, då du inte sysselsatte dig med hans undervisning, och dels genom den omedvetna känslan at stolthet och nöje i medvetandet af att man obetingadt litade å hovom. Tror du inte nu, att du likv litet behöfver frukta att din gosse, begälvad som han är med ett skarpt minne och en stark hederskänsla, skall förbli ett dum hufvud, som att han skall bli en tjut? Led honom uppåt till kunskapens höjder så småningom, att du inte skapar anledningar till tadel, hvilka äro stötestenar på hans väg. Men sådana anledningar skapar du, om du fordrar att han skall göra något som han inte kan göra. Liflig och qvieck som du sjelf kan du inte göra honom, men du kan lätt göra honom grundlig och skarpsinnig. Se dig omkring i verlden: för hvar och en, som förvärfvat sig rykte genom liflighet och genialitet, ser du tjugu som arbetat sig upp genom grundlighet och ett säkert omdöme. Låt mig nu kalla in din son, så skall du få höra honom upprepa en fabel, som han lärt sig utantill på mindre tid än han skulle kunna lära sig tvenne rader i latinska grammatikean, och då du hör honom, skall du genast gissa hvarför.? Gossen kallas in. an börjar först med en viss tveksamhet och skygghet att upprepa fabeln om haren och sköldpaddan?. Men knappast har han kommit öfver de första raderna, innan vännen ropar: Förträffigt! Ewit ypperhgt minne! Gossens anlete börjar nu att klarna — han: röst blir mera lifhg — vännen visar det mest lefvande deltagande tör berättelsen. och särskildt för sköldpaddans framgång. och slutligen utbrister han: 7Gosse, um jig hade ditt minne, skulle jag lära mig all hvad som lönar mödan att minnas. Tänk så länge du lefver på baren och sköldpaddan, och — låt haren gäckas bäst han vill, sköldpaddan skall ändock vinna segern.? Som du ser, smickrar jeg honom inte?. hviskade vännen till fadern. Jag söge honom inte ait han är haren — jag säger honom öppet att han är sköldpaddan, oci inte kan ha råd att förlora en tum af vä gen.? Derpå tillägger han högt: Och nu. min gosse, måste vi, ifall vi skola :unn: slå haren ur fältet, taga itu med latinsk: grammatikan, men låvgsamt, tum för tum: cin far begär inte att du skall lära dig mer än en rad i sender och ger dig god td au lära dig den; och som jag vet att det int iönnes en hederligare gosse än du, så litt vi på att du säger till när du finner ait ev rad är för litet — att obehaget af att lär: mera inte går upp mot nöjet at skridr framåt och binna om haren; och inom er månad lär du nog komma att be om att få lära ett dussin rader utantill. Fäst emellertid hela ditt minne på en enda rad.? Gossen log: fadern såg leendet och slöt honom i sin famn. Den gifna vinken följdes samvetsgrannt — och ehuru gossen icke blef något snille, tog han dock med utmärkelse sing examina vid universitetet, och jofvar nu att bli en af sitt lands utmärktaee jurister. Det är visserligen eu sanning, av ioftentnga skolor desta studium ef de olika indi viderna knappast är möjligt, och att skol Järaren måste vid handledandet af storv y 5 till väoa med en viss likformir t a e l I (ö u n v i