em ?Nu skall I äta, riktigt som om I vore sulten och inte som om I komme från Höfdingen?, sade Margreta och satte fram en undfägnad på bordet, som väl kunde räcka till äfven för dem, som aldrig i sin tid varit på Höfdinogen. Det var kolja med sås och rykande varm potates, ty vintertid fick man denna fisk så pass långt inåt landet. Det var vidare korneryns röt och än vidare ett upprågadt fat kött, fläsk, korf och morotskaka, Ttfärsk-öl och till sist klenäter. Sedan alla voro mätta och nöjdla satte man sig i ordning rundt omkring stugans väggar, jänforna klungade två och ttre tillsammans, till hälften i knäet på hvairandra, männen med hattarne mellan benen. Derpå lades fram till grannfadern, såsom dlen förnämligaste i laget, bibeln, psalmboksen och en gommal grå, sliten bönbok af Kriigholm. Efter en kort, ostörd tystnad, deerunder alla sutto andäktigt och andlöst vämtande, började husfadren i högtidligt bib liskit. språk läsa, först epistlen med slutorden: Detta skall herren Zebaoths nitalskan göra? — derpå dagens attonbön och till sist morgomdageus evangelium. Och hvem som tillbringat sina förrsta julqvällar i det r-dliga svenska bondhuset och hört en älskad busfader, som är em tader ej blott för sina barn, utan äfven och kanske företrädesvis för dem, som ingem fader hafva, läsa den underfulla, ständigt lika nya och heliga sagan om Jesus-barnet och herdarne på de Österländska hedarne i julnatten, — den, som det hört, den vet om dessa underfulla ord, och den aldrig förgätna stämman, som uttalade dem, äterljuder längt a i tiden och upprepas af ekot hvarje julqväll i minnets tempel. Sod afronbönen var slut:d, ytirade hus-. en ms a mma. liksom rädd au juktelöl ) Lå:om 1 2 hn morgonstund. em iar up ; zGunerus har en Yavcs nin mågont, se en röst bort i avdra Sudan af stugan.