å tåget öfverste Beyer, som vi tro i sex r uppburit lön såsom trafikchef vid södra stambanan. Men han kan naturligtvis icke i minsta grad betraktas som vållande till olyckan, ty han har nu ej befattning med trafiken samt hade äfven såsom trafikchef ej mycken tid att exna deråt, emedan han på samma gäng var chef för södra banans biggande och dessutom tillbragte största delen af denna tid i Stockholm. Vi komma nu till den person, som innehar chefskapet öfver hela statens jernvägstrafik och som tagit emot det föga afundsvärda kallet att genomföra systemet. Månne han är ensamt skyldig? — Vi tro det ej, ty väl bär han ansvaret för de personers itgörande, som han tillsatt, men han tog emot allt nästan lika organiseradt som det nu är, utan någon föregående insigt i ämnet. Han har väl sedermera gjort en tur ?på månad? för att hemta insigt uti bandriften vid utländska, vi förmoda blott tyska jernvägar, men äfven med de ullra utmärktaste, tänk bara själsförmögenheter kunde denna tid likväl ej vara tillräcklig. Hvad han utomlands sett, jemte det han inhemtat här hemma, lemnpar honom möjligen den öfvertygelsen att mycket vid trafiken kunde vara annorlunda, kanske till och med att det måste blifva det. Vi döma så bland annat deraf att han, kort tid e ter att ha förklarat billiga jernvägsfrakter omöjliga, sjelf slutligen börjat föreslå sådana och förklara dem mera inkomstbringande än förutvarande högre. Men svårigheten står i alla fall qvar att man betraktar som ett embetsverk, hvad som är en industrigren, och af det skälet ogerna vill erkänna att vårt gamla administrationssätt ej passar för jernvägarne. Då således en förändring är nästan omöjlig genom personer, som envist hålla fast vid det system, de utföra, synes den ej kunna gå för sig utan att de ombytas. Funnes här en minister, antingen civilministern eller någon annan, under hvilken jernvägarne direkte lydde, finge han naturligtvis bära ansvaret, helst då trafikchefen innehar förtroendepost och således utan vidare kan aflägsnas. Vi förutsätta alltid att ej hela ministåren vill ikläda sig ansvaret för alla de olyckor som under nuvarande förhållanden lätt kunna ske. Utan fullkomlig reorganisation af hela trafikstyrelsen, med personlig ansvarighet hos allt befälet, finnes i sjelfva verket ingen garanti för säkerhet till lif eller lem. Litet emellan se vi enskilda vandrare öfverkörda på statens jernvägar, medan sådant blott en enda gång — och med en sjelfmördare — händt på våra enskilda banor. Man förklarar dem elltid sjelfva ha varit skulden till sin död, men i sådant fall skulle ju likartade olyckshändelser oupphörligt inträffa på utlandetssnart sagdt otaliga jernvägar. Skulden ligger 1:08 banbetjevingen, som ej tillhälles att ständigt göra banan respekterad, och den spåras ända upp till högsta befälet, gom ej inser vigten häraf e ler som saknar flit och kraft vid tillämpandet af sina egna föreskrifter. Huru mänga olyckshändelser skola ännu inträffa, innan man på allvar griper sig an med en grundlig och genomgripande reform?