SKENET BEDRAGER? o Af författarinnan till SAPBUBBLORNA. Kära Annett, skynda dig! klockan har slagit tre qvart, och kullan har redan ringt första gången. Korgen står derborta. Se så! gå nn bara, och glöm för all del inte böcker och tidningar...? Det var hvarken i år eller i fjol, men ändå inte så längesedan att det just kan vara ur mannaminne. I Djurgårdsstaden, icke längt från Slätten, stod ett anspråkslöst gulmåladt tvåvåningshus af trä — kanske står det qvar ännu, — det var heller inte bygdt hvarken år eller i fjol, säkert iate en gång i mannaminne; åtminstone kunde enhvar på den ostiga väderhanen, som gnisslande svängde öfver ena gafveln, ganska tydligt läsa: Anno 1787. Gården hade sin egen brygga, gammal och bräcklig den med, samt försedd med tvenne rankiga säten, till förmån för dem af hyresgästerna, hvilka möjligen älskade att njuta af den frix utsigten öfver Silihofvet samt kleppbryggorna och båthusen i grannskapet. Hvarje vår hade husets egare — en välbehållen varfstimmerman, som dragit sig undan till privatlifvet — ett ofantligt besvär med att stötta under samt stryka öfver de omförmälda sätena med hvit limfärg, den der likväl inom få dagar hade på ett outransakligt sätt öfverflyttat sig till vissa delar af hyresgästernas klädesersedlar. Gårdsplanen bestod blott och art af en skroflig stenhäll, der två magra getter irrade kring, så långt snöret, hvarvid de voro fästade, tillät, på upptäcktsresa efter några vilsekomna grässtrån ; under det