STOCEHOLM den 12 Dec. Bref från en demokrat, Brissell den 5 December. tJog har ankommit till Brissell just i tid ; för att bivista en ganska intressant ceremoni, begrafningen af hustrun till en af professorerna vid det fria universitetet i denna i stad. Ni kan med skäl här göra den frågan hvad det väl kan vara för intressant i en begrafning? Jo, det var frånvaron al pre: eter och kyrkliga ceremonier, Det var på en gång rätt och slätt en begrafning och en stor filosofisk och politisk demonstration. Kistan åtföljdes af en stor mängd personer, nästan alla medlemmar af de fyra samfun-: den: tSamfundet för den fria tanken?, ?de fria tänkarnes?, de solidariskas? och de frigjordas.s Hufvudsyftet med dessa fyra samfund är gemensamt, nemligen att frigöra det politiska och sociala lifvet från hvarje kyrklig — vare sig judisk, protestantisk eller katolsk — inblandning. Belgien, som på tre sidor omgifves — och i följd deraf tyvärr står under ett trefaldigt inflytande af Frankrike, Tyskland och England, synes hafva lånat en viss särskild egenskap och en viss särskild riktning från hvart och ett af dessa trenneländer. Från England har det hemtat den frihet och den anda, som tillhöra en praktisk sjelfstyrelse, och som icke är någon utmärkande egenskap hvarken för Frankrike eller för Tyskland. I strid med denna anda har den olyckligtvis deremot från Frankrike lånat den byråkratiska centralisationen, som verkar förstörande på all slags frihet, och som förvandlar ett lefvande samhälle till en maskin, och hvad som härvid är det mest anmärkningsvärda är att just det parti, som kallar sig det liberala, för närvarande i Belgien representerar dessa centralistiska ten: denser. Det är sålunda som den nuvarande ministeren, stödd på majoriteten inom de båda kamrarne nyligen vunnit en lysande seger öfver aristokraterna och de radikala, som för denna gång slutit sig tillsammans; men en seger på samma gångriktad emot friheten, i det man lyckades genomdrifva en Jag, som under den skenfagra förevändningen af att upphäfva den städerna beviljade oktroj, tillerkänner staten den hittills kommunerna uteslutande förbehållna rättigheten att upptaga skatterna och förvalta finanserna inom hvarje kommun. Detta är ett dödligt angrepp emot kommunernas autonomi, grundvalen för hvarje verklig frihet. Det s. k. liberala partiet har med samma minister i spetsen för 13 år sedan gjort sig skyldigt till ett lika vådligt angrepp emot en annan väsentlig grundval för friheten, nemligen tryckfriheten, som i Belgien ända till 1848 var obegränsad likasom i Sverge. Man har betydligt inskränkt densamma, i det man för nästan alla tryckfrihetsmål har ersatt juryns opartiska rättskipning med civildomstolarnes ganska partiska och mycket guvernementala rättskipning. Man beklagar sig numera allmänt öfver embetsmännen i Belgien, hvilka med några sällsynta och berömvärda undantag synas vara afgjordt dåliga, såväl i fråga om insigt som och till och med i fråga om samvete; ty i alla politiska processer tara de systematiskt myndigheternas parti emot rätt och billig het och emot friheten. Och då nu dessa embetsmän blifvit tillsatta af hans majestät konung Leopold på förslag af denna samma, man kan nästan säga permanenta minister, och då båda ganska väl känna de personer, hvilka de upphöjt till vigtiga poster, så måste man häraf draga den slutsatsen, att de bestämdt satt sig före att oförmärkt och sy. stemastiskt qväfva, medelst påtryckningen af en för hvarje dag mera inkräktande byråkrati, den frihet, som 1830 års revolution skapat. Polisen, fordom så modest i Belgien, har nu der blifvit retsam, grälaktig, ja någongång brutal, isynnerhet emot demokraterna, emedan dessa ej längre beskyddas af den borgerliga opinionen, hvilken alltsedan 1848 har blifvit synnerligt konservativ och reaktionär. Den som känt Belgien från detta minnesvärda år, isynnerhet under åren 1845, 1846 och 1847, skulle ej mera kunna känna igen landet i detta ögonblick. Då stod friheten i sin djerfvaste, mest omfattande utveckling på dagordningen. Man talade ej om dess missbruk, man fruktade ingenting annat än begränsningar för densamma. Man tröttnade ej att under alla omständigheter och i alla tonarter upprepa denna evi t rigtiga grundsats: att friheten ensam är stånd att radikalt bota de öfvergående ol. enheter, som den förorsakar; att den ensam förmår göra menniskorna moraliska, i det den förvandlar dem till medborgare, och kan skapa ena ordning, grundad på rättvisa, och iföljd deraf skyddad emot hvarje våldsam evolution. Och denna grundsats tillämpades på ett omfattande sätt i undervisningsväsendet, inom pressen, i den politiska, filosofiska, socialistiska propagandan, i det offentliga guvernementala, parlamentariska och folkliga lifvets alla yttringar. Med ett ord friheten var icke en fras, den var ett faktum; och Belgien var då obestridligen näst Schweiz det friaste land i Europa. Öch det befann sig ganska väl deraf 1848; ty det var ingenting annat än denna frihet, som räddade landet ifrån den revolutionära smitta, som då hade spridt sig öfver Euroas hela kontinent; och konung Eeopold ade sitt vackraste ögonblick, då han efter att ha erbjudit Belgierna att resa sin väg, ifall de ej längre ville ha honom qvar, af hela nationens kärlek, förtroende och vilja förmåddes att fortfarande regera som konstitutionel konung. Man skulle ha trott, att detta så lysande evxemnel harde ha hefästat helvierna i deÅ M ÖA MM Mm MM mm Fr mm NW MM oo AM MA må mm mm mr mm RAT Li LÖ Be HY