ANDREA DELFIN. NOVELL PAUL HEYSE, tJag Kan verkligen inte annat än känna mig förvånad, sade grefvinnan, och i hennes min låg samma smärtsamma bitterhet som i hennes ton, att ni ännu vågar visa är här, sedan ni så skamligt brutit de mest högtidliga löften. År det väl derför jag gjort er så många tjenster, för att ni nu skall behandla mig så grymt och fiendtligt? Hvar har ni gjort af honom, min arma vän, den enda menniska i verlden jag brydde mig om, och den ni under alla omständigheter lofvat att skona? Fanns det ingen ännan än han, i fall det blef er för tomt i edra fängelser? Och hvad har ni funnit för misstänkt hos honom, hvad har han väl syndat mot den höga republiken, för hvilket det inte fanns något lindrigare straff än landsförvisning, intet, som kunde falla mindre tungt på mig? Ty jag har inte dolt för er att mitt hjerta var fästadt vid honom, och att den vore min fiende,som krökte ett hår på hans hufvud. Gif fhig,honom åter, eller jag bryter en gång för alla hvarje förbindelse med er, uppsöker min vän i landsflykten och Tåter er känna huru mycket ni förlorat genom detta förräderi, denna skändlighet. Ve mig, att jag någonsin nedlät mig att blifva ert verktyg! Ni glömmer, grefvinnat, sade mannen, Katt vi. ega medel att hindra er flykt, och att äfven Om den lyckades, vår arm dock är lång och stark nog för att träffa er öf) Be A. B. n:r 274, 275, 271 och 278.