— Följande egna qui pro quo berättas Kristianstadsbladets veckokrönika : Vi började våra meddelanden om de unde veckan passerade händelser med en underrättels om nya lasarettets invigning; vi afsluta dem mer en berättelse, som på ett tragi-komiskt sätt an knyter sig till den gamla lasarettsbyggnadens hi storia. Under en kämpalek i någon af länet: landsförsamlingar hade en wungersven. oaktad den kraft och det mannamod, hvarmed han för svarade sig. blifvit så illa handterad af sina an tagonister, att han måste införpassas till länsla sarettet. Såsom helt naturligt var uppväckte denna tilldragelse mycket deltagande bland or tens befolkning, och efter någon tid insände socknemännen ett ombud till staden, för att ef. terfråga den sjukes tillstånd. Budbäraren an lände och uträttade sitt uppdrag. Dömen om hans bestörtning, då han emottager den sorgliga underrättelsen, att den sjuke redan aflidit i följd af sina blessyrer! Med detta sorgliga budskap måste han återvända till hemmet. Detvar tunga fjät att vandra. Bland den aflidnes slägtingar blef bedröfvelsen stor; det återstod dock intet annat alternativ än att hemta liket och vidtaga arrangementer för begrafningen. Några dagar derefter syntes en vagn med en svart likkista långsamt köra ut genom lasarettsporten och ställa sin kosa mot södra tullen. Det var liket efter hjelten i denna berättelse, som sålunda forslades emot sitt hem i lifstiden. Begrafningen firades i all enkelhet och med de på landet vanliga ceremonier. Dervid förekom för öfrigt intet anmärkningsvärdt. Efter någon tid skulle bouppteckning förrättas; värderingsoch besigtningsmännen voro redan upptagna med utförandet af sitt prosaiska uppdrag, utan att frukta någon räfst af den aflidne eller att de skulle störas i deras vigtiga förrättning af någon slags uppenbarelse från de dödas rike. Men de underbara makterna i det riket hade annorlunda beslutit. Dörren öppnades oförmodadt. I gudar, hvilken syn! Håren resa sig på vårt hufvud vid blotta tanken derpå. Det var den döde, efter hvilken bouppteckningen hölls, lifslefvande och iklädd den vanliga habiten. Hvilka känslor skulle icke fenombäfva de hedervärda dannemännen! Här unde intet tvifvel ega rum. Det var en uppenbarelse, icke under den mörka delen af dygnet, då nattens andar äro lössläppta, icke ens i den mystiska skymningen, då en sjuklig fantasi tror sig se gastar och vidunder i hvarje stubbe på vägen, utan midt på ljusa dagen. Sjelfva materialismen måste blekna och förstummas inför en sådan anblick. Men ännu mer! Den hemske gengångaren, som var oförsynt nog att så der utan vidare uppträda och förorsaka hederligt folk bryderi, öppnade sin mun och började tala på en bred och tvärsäker dialekt, som boupptickningsmännen mycket väl kände igen. Nu hade emellertid deras förskräckelse nått sin kulminationspunkt; de samlade sina tankar tillräckligt, för att med någorlunda lugn kunna afhöra det väntade budskapet från andarnes verld. Men gasten behagade icke lyfta på den slöja, som döljer det tillkommande, utan talade i stället om lasarettet och den goda behandling, han der åtnjutit, samt derom, att hans tillfrisknande gårt långsamt. — Tillfrisknande!: — hvad för något? utropade tre munnar på en gång. — Ja visst; var det så galet kanske att jag blifvit frisk igen?4 — Bevars menmiska, är du inte död?? — Jag är väl så f-n heller och inte död. Ih, han åkallar den onde?, stammade de förskräckta bönderna, det har icke gått honom väl!? — Nå detta är just en vac ker sammangaddning, utbrast den döde, som örjade ana oråd: hvad i Guds namn han i att beställa, och hvarföre viljen 1 göra mig ill dödt. — Ar du då icke död, yttrade de tre med gapande munnar; ha viinte kanske sjelfva varit med om att stoppa dig ned i gratven; det vill du väl inte bestrida?? Den döde afgaf nu en omständlig berättelse om det som vederfarits honom, sedan de sist träffades, och man fann ou å ömse sidor att det hela var ett missförstånd. En namnförvexling hade egt rum. Den egrafne var en helt annan person än den, han föreställde, och hade af misstag blifvit utlemnad rån lasarettet. Spökscenen förvandlades ock till en glädjefest; den förlorade hade fått lif igen och var återfunnen. H