I en korrespondens från Kristiania till ett danskt blad yttras åtskilligt om den stora brist på moraliskt mod, som under närvarande reaktionsoch ömklighetsperiod uppenbara sig äfven i Norge, i det en mängd personer äro särdeles varma och intresserade för en sak, så snart de tro att den har en gifven framgång och de kunna få hänga sig på i utförsbacken, men deremot begynna Yursäkta sig? och hafva de obotfärdigas förhinder, när det kunde vara al något gagn att de visade sin tro med sina gerningar och med mod och karaktersfasthet, så som det egnar verkliga män, hölle samma principer uppe i den svåra tiden och de ogynnsamma konjunkturerna. Korrespondenten yttrar: ?Här måste jag tala om vår tids stora sjukdom, om den moraliska förslappning, som utbredt sig öfver allt och alla och fyller luften med förevändningar, konsiderationer, undandöljanden, löftes— ja edsbrott, och gör det så allmänt, att det knappt väcker uppmärksamhet, mycket mindre harm. Man lägge märke till med hvilken lätthet det svaras, då motsägelsen, osanningen i de offentliga männens yttranden framhålles: ja, det var naturligtvis ?en förevändning, an begagnade, en undflykt?, — och detta svar visar, att sjukdomen icke tillhör endast de offentliga personerna. Vi se dessutom dagligen huru personer, som äro tldre och högre i ställning, ?glömmat hvad de sagt, till och med skrifvit, förändra det, då det börjar kosta något, aldrig erkänna att de felat, utan påstå att andra missförstått dem. Tidningarne, som äro ett uttryck för så väl det sjuka som friska i tiden, lemna dagligen tillfälle att studera denna moraliska teghet, dock isynnerhet de mäktigaste, emedan deras makt är opinionen, som de icke våga motstå. För alla öfvergångar finnas ursäktande konsiderationer, och derför ser man den enskilde mannen vara skandinav, men förneka det på vitltnesdagen med hänsyn till —, vara patriot, men fördölja det ?med hänsyn till? —, vara en man, men då det gäller uraktlåta det manliga ?med afseende ä?. — Bu an-. nat slags mod ser man oftare, nemligen vredens, trotsets, fräckhetens, men det moraliska? I vårt lilla Jand finras naturligtvis ännu flera konsiderationer än vanligt, icke blott emedan den lille i allmänhet måste göra af. seende på många saker, utan emedan vår ställning icke är så oufhängig som vi en. gång trodde. Det fordras dessutom händelser för stt höja ett folks sjelfbestämmelse, och derigenom modet i det enskilda: men vår sista händelse, deltagandet i danska frägan, var ju af en mycket förödmjukande beskaffenhet. Den halthet och modlöshet, som karukterisera den, är nu rundt omkring oss; ett offentligt, stort återtåg är ätföljdt af en ofuntlig massa mindre och rivata; och den moraliska böjlighet, man är af dem som stå händelserna närmast, upphöjer man till klokhet och utöfvar den. sjelf. Vi se bevisen på omkastningen i småsaker och yttranden, vi se ?goda skandinuver? lugnt arbeta i tidningar, som nedsvärta deras skandinaviska ledare, nu ?då det gick olyckligt?, och detta bör icke förundra; ty vi se andra hålla god vänskap med den, som svärtar dem sjelfva. Men då jag säger detta, är jag också skyldig säga, att det behöfs blott en småsak, som sporrar eftertanken, för att den djupare liggande troheten skall anmäla sig, undantränga käbblet och genomdrifva det gamla. Jag tror myc-. ket på den goda grunden i allt här hemma, men jag ser åtskilliga frukter af vår provinciella ställning, at händelserna och personerna, som bedröfvar, men som man. måste kämpa emot. I många stycken taga vi intryck af hvad som segrar derute i stora verlden ; men snart segrar väl också något annat än reaktionen och dess undertryckande af frihet och nationalitet. Tiden får väl snart andra slags stora politiska män än Napoleon och Bismarck; men till dess gäller det att hälla hög tull på alla importartiklar som depravera det offentliga och privata sinnet.