STOCKHOLM der 24 Nov. Den franska och den preussiska despotismen, Sedan agitationen mot Danmark nu hunnit lägga sig i Tyskland, börjar man på flera håll få ögonen öppna för den dårskap man i sjelfva verket begått, då man lätit hr von Bismarck och junkerdömet i Preussen begagna sig af denna agitation och den framkonstlade nationalförbittringen mot Danmark för att åter bli fasta i sadeln, smida nya kraftiga vapen åt absolutismen och nya bojor och band åt folkfriheten i Tyskland. Man börjar i åtskilliga tyska blad uti sådana stater, der någon tillstymmelse till tryckfrihet eger rum, anställa ganska allvarsamma betraktelser öfver den s. k. upplysta despotismen och jemförelser mellan enväldet i Frankrike och Preussen, som icke utfalla till förmån för det sednare. En Hamburg-udning uttalar sig t. ex. härom på följande oförbehällsamma sätt: ?Alltsedan det skeppsbrott, som 1848 års demokratiska rörelse rönte, och under det upplösningstillstånd af de frisinnade partierna, hvilket var förknippadt med detta skeppsbrott eller deruppå följde, har begreppet om en upplyst despotism?, som ända sedan första franska kejsardömets undergång tycktes vara utslocknadt, ånyo dykt upp. 1348 års parlamentarism uppfyllde icke de förhoppningar, som man dervid fästat; konspirationerna visade sig oförmögna att tillintetgöra den hastigt växande reaktionen, och folken underkastade sig uttröttade det dem ånyo pålagda oket. Nu ropade man till en början från alla håll på nya frihetens banerförare, och då några sådana icke tycktes vilja uppstå eller ifall de uppträdde icke tilltredsställde de på dem gjorda anspråken, så kastade man sig sjelfmant i armarne på maktens reaktionära innehafvare. Först och på det mest ingripande sätt verkställdes denna historiska process i Frankrike. -Flocktals strömmade medlemmarne at de gamla liberala partierna emot det nyskapade kejsardömet och erbjödo detsamma sina tjenster. Visserligen företrädesvis sådana, böra vi tillägga, hvilka ingenting hade att förlora, icke något obefläckadt namn, icke något klanderfritt framfaret lif, och hvilka genom sitt affall endast hade att vinna, och som i kejsardömet endast! sökte embeten och tjenster, inflytande, rikedom och tillfredsställande af sin ärelystnad -— fördelar, hvilka under republikens tid! voro dem förvägrade. Men det fanns deribland äfven personer, hvilka icke saknade en om ock ringa dosis idealism, hvilka anslöto sig till den nya makten, emedan de sf densamma väntade sig ett förverkligande af idger, och som af kejsardömet hoppades ett nytt tidehvarf af glans, ära och storartad utveckling för Frankrike — hvilka trodde på byggnadens slutliga kröning med och genom friheten, och som i Napoleon HI sågo, visserligen despoten, men den upplyste despoten, representanten för 1789 ärs idger. Någonting på ytan liknande, om ock till det inre olikartadt föregick i Italien. Ko nungariket Sardinien tog under Victor Emanuels och Cavours kloka ledning en utomordentlig fart. Ett redligt iakttagande at konstitutionella former och grundsatser tillvann konungen och ministern flera italienska patrioters förtroende, och under Manins och Garibaldis ledning slöt sig en stor del af det republikanska partiet till de nationella strätvanden, som uigingo fiån Turinerhofvet. Revolutionerna uti Emilien, på Bieilien och i Neapel krönte denna förbindelse med framgång. De politiska Före inom Tyskland ha af gammalt med förkärlek hemtat sin vishet från enstaka händelser och företeelser i utlandet. De franska teorierna på 1830och 1840-talet, de politiska liksom de sociala, engelska författningens schema, Förenta Stateruas demokratiska konstitution gällde under vissa tidskiften för Tysklands politiska kretsar såsom de absoluta idealer, hvilka man ej utan att blottställa sig för misstanken att vara kättare, vågade betvifla. Tilldragelserna på 1850-talet i Frankrike och Italien kunde derföre icke förbli utan sin äterverkan här. Det gick emellertid långsamt innan den upplysta despotismens apoteo3 hos oss antog en bestämdare, mera praktisk gestalt. Till en början gömde sig denna under masken af en kritik öfver det parlamentariska systemet. Vi tala hår om det slags kritik, hviken förkastar all slags parlamentarism, representation och styrelse genom majoriteter. Bakom den anarki, som 4 man mm -— BR a AK Fr 3 Br 3 (JA -— t—V — — 0 Ma rt mm ot Jr; en RR mn ta redikades af dessa sociala eller politiska ärolder lurade redan den kommunistiska kasernen och den absolutistiska allenaherrskaren. De banade väg för despotismen. Det dröjde ej länge innan Napoleon II fann beundran och tillbedjan inom Tyskland; till en början inom helt andra kretsar än dessa radikala och socialistiska motståndare till det parlamentariska systemet. Franske kejsarens alldeles obestridliga öfverlägsenhet framför Europas öfriga monarker, hans betydande framgångar iden yttre politiken, hans skicklighet uti att använda och samm2nfatta sitt lands krafter imponerade på Tysklands lärde, statsmän och publicister. Resultatet häraf blef en lutning till Cesarism, som på mer än ett håll fann ett uttryck. En ny tid började nu i Preussen och Na-: