ww Och frukten sen?... Det är en lag, besvuren oryggligt för båd anden och naturen, att allt det ädlaste, allt verkligt stort, det älskar ej att des-a plantor härma, som drifvas upp i konstig vexthusvärma, det växer väl, det växer icke fort, det mvgnar långsamt blott; men hvad det lider en gång det likväl mogna skall omsider. Så äfven här. Det menskoåldrar dröjde, dock kom det. Sig det skilda åter böjde tillsammans och idn blef verkliggjord. Det träd, hvarom så länge fåfängt spåddes, slog dock, när tidernas fullbordan nåddes, i blommor ut; det blef i gammal Nord en fröjd, som när på vinterns långa dvala det följer vår med vestanvind och svala. Det skilda böjde sig ånyo samman, från altarhärden åter dubbelflamman af Gors och Nores offereldar slog; ett handslag åter öfver fjällen räcktes, ett gammalt sagominne åter väcktes, det hade slumrat länge, mer än nog. . Förblindelse och natt i folkens sinne, att någonsin de söft det, detta minne! Hur kunde de det? Glömma, hur förtroligt som barn de lekt! ett sommarlif så soligt och muntra vintrar under nerrökt ås! -hur uti fadershemmet, skogen, fjällen, de tumlat sig från morgonen till qvällen, likt unga björnar, (än på dem vi bräås !) och hur den gamle Thor tog deras händer och signade dem såsom bröder, fränder! Hur kunde de det glömma, att de sedan, som krya ynglingar, som män alltredan, tillsammans sökte äfventyr med lust, och hjelptes åt att nya vägar bana och drefvo allsköns skämtan (samfäld vana!) med eld och svärd på bölja och på kust! Och hur de sina namn i hällen skuro bredvid hvaranns , hvart drakarne dem buro! Och dock de glömde det i litvets hvimmel, att deras vagga under samma himmel och under samma stjernor engång stod, de glömde frändskapen, fostbrödralaget, och svärdet, blindvis fördt, som sanslöst draget, de färgade uti hvarandras blod; det blef en tid af olycksalig splittring, af hemligt agg, af bröstgänges förbittring. Men liksom, medån haglets strida skurar och vindens ilar gny i höga furar, vid foten blomman tyst slär ögat opp, så, medan folkens väl af storm föröddes, i mörka dagar, obemärkt det föddes en ädel tanke, full af frid och hopp: allt mera djupt den sina rötter sträckte, allt längre den sitt löfverks famntag räckte. — Ty detta verk, hvarvid till evig heder en furste, stigande ur hbjeltars leder upp till en dubbeltron, sitt namn har fäst, det har dock sina anor, äfven detta, en äldre tid kan ock derom berätta, om än Carl-Johans-sagan gör det bäst; år fjorton, dig i häfden och i sången honnör! — dock andras rätt ej förbigången. För mången statsmansblick i furstesalar, för mången drömmare i tysta dalar, allt detta förr sig tett i hägringsprakt; hvi grep man ej fantomet fatt och bjöd det, besvor det blifva qvar? Du säger: ödet, som bryter utan misskund menskans magt. Eu oufgrundligt något styr oss alla, det är det vissa, hvad vi än det kalla, Se Tolfte Karl! han, skapad för att handla, hvi fick ej han till verklighet förvandla den stolta drömmen? — Svara, Fredrikshall! Se Tredje Gustar! han, som mycket ville, hvi kunde han ej här? — Hans djerfva snille slår utan skuld häri, det vittnas skall; det stod så skrifvet i de höga stjernor, men tyden det, I verldens visa hjernor! Carl Johan kom; — på lagern om hans änne vi segervinnärn ifrån Leipzig känne, på blicken — diplomaten ifrån Kiel; försoning och förbrödring och förening, han fyllde i och afslöt denna mening, han gaf den laga kraft i laga stil; och förrn han dokumentet vek. tillhopa, inunder satte sitt sigill Europa. En hoppets och en glädjens fest är detta och intet missljud borde här med rätta sig blanda uti dugens harmoni; af missljud full är ju tillräckligt verlden, hvarheldst vi gå, de följa oss på färden och fylla våra öron med sitt skri! hvarför då väcka dem, som tiden söfver, det oväder, som gudilof gått öfver? Om fordna tider allt det bästa glömde, må vi slå bort hvad vi i feber drömde, hvad stundens vindkast grumlade på nytt! En dåre du, som ädel vänskap spiller för småsinnt fördom, gulblek afunds griller och missförstånd, som borde evigt flytt! Vi ha en gerning än, oss värdig båda, må verlden der Blott hand i hand oss skåda ! Väl lefver friheten ännu i Norden, — vi ärfde den med sjelfva odaljorden, med torpet i sin barrskog, ständigt grön, med denna friska luft, vår lunga fyller, med midnattssoln, som bergen än förgyller, med norrskenet, som gnistrar öfver snön, med: dessa elfvar, skummande från fjällen, med detta jern vi bryta utur hällen! Väl ligger än vår halfö oantastad, en väldig bastion, mot hafvet kastad, och våra flaggor vaja stolt derfrån; vi mer än än en gäng hörde åskan mullra i fjerran än, än åter skyhögt bullra, nyss nära nog, med brak och knall och dån, dock drog det undan jemnt förrn vi det tänkte, och Heimdall åter väktarhornet sänkte. Men ett är det, att blott sin frihet njuta och låta vinden sörja för ens skuta och slumpen vakta för ens hem och härd, ett annat är, att friheten försvara, att fotfast, handfast, stå mot hot och fara, ind Pp on kA tr oanad af tt avärd