STOCKHOLM der 4 Nov. Sverge och Norge hafva sedan fornminnes tidi sämja oeh kärlek samman varit; hvilken sämja och kärlek ej sönderslitas skall, medan vi lefvom; och hafver Gud dessa tu riken mer än hundrade mil landfast tillsamman fogat på längden med hvarandra. Skulle de åtskiljas med tvedrägt, hvad Gud förbjude, så vore det otaligt folks förderf både till lif och gods i båda dessa riken och enkannerligen i vårt fattiga rike Norge. Thy är det ingen vån till att dessa tu riken någonsin 4 tvedrägt skola åtskiljas, med vår vilja. Så heter det uti ett år 1449 af norska allmogen både nordanoch sunnanfjells utfärdadt öppet bref, dateradt Trondhjem måndagen näst efter Clementsmessan, Det skulle vara lätt att citera flera dylika uttryck från samma tidehvarf ur de öfverenskommelser, som träffades mellan Sverges och Norges ombud och som gingo ut på, att vare sig Sverge och Norge hade en konung, såsom önskligt vore, eller hvar sin, så skulle mellan dem råda en ständig fred, Broderlig kärlek och fullkomlig endrägt, så väl mellan dem som då lefde som deras efterkommande, så att hvartdera riket skulle troget bjelpa det andra att åtnjuta sin lag och rätt, så att hvartdera riket rådes och styres af konungen med lämpliga riksens infödda män och så att om någon ville kränka deras lag och rätt, frihet och gamla goda sedvänjor, hvartdera riket troget skulle bistå det andra och fulleligen hjelpa det efter yttersta förmåga att afvärja sådant utan skrymteri, argan list eller rädsla. Mer än fyra århundraden hafva förgått, sedan dessa uttalanden gjordes och likväl finna vi, att de tankar och den öfvertygelse, som i dem så kraftigt yttra sig, först i våra dagar gjort sig till fullo och varaktigt gällande. Oaktadt den klara insigt som halföns båda folk så tidigt röjde om nödvändigheten för dem af endrägt, sämja och ett gemensamt försvar för rätt och frihet, har en onaturlig politik under århundraden icke blott hållit dem söndrade ifrån hvarandra, utan fört dem mot hvarandra i fejder, som framkallat nationalförbittring och fördunklat medvetandet af brödraskapet, ehuru detsamma aldrig kunnat verkligen utplånas. Mer än en gång under denna långa tid har man sökt åvägabringa den åstundade föreningen och samdrägten genom våldsamma medel och på underkufvelsens väg; men det har klart visat sig, att den vägen icke kunde leda till målet. Man har vunnit den fullständigaste bekräftelse på den stora sanning, som Sverges och Norges folk redan för fyrahundra år sedan genom sina ombud uttalade, att ömsesidig frihet och gemengamt försvar för denna frihet måste utgöra grundvalen för dessa folks fostbrödraskap. I dag för femtio år sedan afslöts en förening, bygd på denna grund. Den har under ett halft århundrade, umder till en del ganska stormiga och upprörda tider, stått sitt prof. Att den fört lycka med sig torde ingen kunna neka, som förmår tänka sig in uti de förhållanden, som sannolikt skulle uppstått, om icke en sådan förening, med deraf följande relativa styrka och trygghet, hade funnits. Aldrig tillförene, så långt vår verkliga historia går tillbaka, har vårt land haft en så lång ostörd fred, som under denna tid. Sverge och Norge äro de enda stater i Furopa, som icke under detta halfva århundrade varit hemsökta af krig. Och ehuru Sverges nuvarande statsförfattning förskrifver sig från 1809, Norges från 1814, så äro dessa båda författningar nu de äldsta skrifna konstitutioner, som äro gällande i något europeiskt land. Ett vittnesbörd derom, huru djupt båda fölken känna, att föreningen för dem är vigtig och nödvändig, är den enhällighet och entusiasm, hvarmed man i dag öfver allt Sverges och Norges land firar dess halfnundraårs-jubileum. Dessa skaror, som andäktigt samlas itemplen, för att tacka Gud för det i en lycklig stund knutna brödraförbundet, dessa till en del verkligt storartade festliga annäe ————————————— t