msjvritet i alla länder understödjer de mes konservativa och reaktionära åtgärder? Nå väl, allt detta förklaras i min tanke på et lika följdriktigt som naturligt sätt ur der grundprincipen i den kristua teologien, ut denna jorden skall för menniskan vara e en glädjens, det erkända menniskovärd och frihetens boning, utan ett hem blott i mödor, förödmjukelse, straff. Revolutionen törkunnade rena motsatsen Hur vili ni då begära, att hon ej skulle förbannas af katolska och protestantiska teo. loger på samma gäng? 2 Revolutionen bar utsagt, att menniskar för sin frälsning ej behöver vare sig någor bemedling eller omedelbar gudomhg nåd: att hennes intelligens, under den trefaldigt formen af känsla, skapande inbillningskrafi och rent förnuft, är henne nog för act steg för steg fatta sanningen; att hennes ege samvete ekapar det räuas heliga lagar; och att hon, för att göra det goda, endast bi höiver sin egen moraliska energi, sin vilja. Den revolutionära åsigten päsiär ej, att meuniskan städse är förnuftig och god. Hon erkänner och beklagar den betydliga andel, eom egoismen, de djuriska instimkterna, viljans skröpligheter, lögnen och oför.uftet Jått åt sig iurymd i menniskonaturen. Men hon menar att, oberoende af all underbar inverkan från guds sida, hos menniskan sjelf finnes en drifkraft, en inre och obetvingelig makt: hennes egen intelligens och hennes eget samvete, som genom mennirkoäldrar och sekler med nödvändighet förer henne fram till det sanna, rätta och goda, och att det, för att päskynda detta mensklighetens segertåg till dess mål, endast är af nöden att bevilja henne ett rikt mätt af frihet och af jemulikhet. Denna åsigt skiljer sig väsendtligen från teologernas deri, att de sistnämnde, öfverene att menniskan i grunden är förertvad och ond, förklara henne oförmögen att styra och råda öfver sig sjelt, ur stånd att rätt njuta friheten, hvilken ofelbart skulle leda henne till förderf. I barndomen — säga 1e — bör den ännu outvecklade -menniskan erhålla nödig tukt genom en konseqvent religiös upptostran, som örmår bryta hennes naturliga kraft, hennes uppstudsighetsanda, samt böja hennes högmod under auktoritetens ok. Och ihennes mogna ålder måste hon, för att kunna fortekrida till sitt mäl, hvilket uteslutande är saligheten, fortfarande dertill tvingas af en pie ordnad myndighet, kraftfull och helgad. en revolutionära äsigten deremot yrkar, att menniskan ej kan bli sedlig, ädel, sannt mensklig annat än genom friheten allena. Hon erkänner också nödvändigheten af en förberedande uppfostran, en rent mensklig uppfostran, manlig och kraftfull, grundad icke på intelligensens och viljans kutvande under en helig auktoritets ok, utan på en successiv utveckling hos barnet af de moraliska anlagen och det menskliga förnuftet, å rättvisans, lagens, arbetets religion, på nbördes aktning och hvars och ens personliga värdighet. Med ett ord: hvad hon förstår med uppfostran, det är att efterhand göra barnet och ynglingen förtrogna med riheten. Mesta delen at de laster och det oförnuft, som ännu nedtrycka menniskoelägtet äfven i de mest civiliserade länder, tillskritver hon just denna uppfostran, menniskan ifrån tidens begynnelse ända till nu fått mottaga, just denna yttre på gudomlig suktoritet baserade makt som — säger hon — långtifrån att sedligt förädla menniskan, i stället förfäar henne, i det.den genom auktoritetsoket systematiskt undergrätver hennes intellektuella och moraliska kraft, hennes värdighet. En annan grund till dessa följ-der ser samma åsigt i den vidunderliga olikhet, som ända till våra dagar alltjemt herrskat i verlden, och som — under det hon åt ett jemförelsevis ytterst obetydligt antal privilegierade förbehåller rättigheter, rättvisa, frihet, kort sagdt inbegreppet af samhällslifvets fördelar, jemte alla j blott materiella, utan äfven intellektuella och moraliska njutniogar — dömer hundradetals millioner meuskliga varelser till en genom den udomliga förbannelsen ärelös vorden, evig, 1 nödens och mörkrets bojor fjettrad möda. För dessa förfärande olyckor, mot denna r ensklighetens djupa förnedring i det nuvarande samhällslitvet känner denna åsigt blott ett botemedel: friheten. Hon vill, aut hvar och en som födes till verlden, skall ega en säker möjligbet att utveckla sig till sann menniska, och derföre proklamerar hon frihet för alla, för alla rättvisa och jemnlikhet I) SE NE TE. a