föra oss, icke den kyrkliga vetenskapen, utan den verldsliga. När denna en gång (på den dubbla vägen af empirisk forskning och spekulation) i ljuset af den gudomside, som Kristus har låtit instråla i verlden, skall ha funnit menniskans sanna begrepp, så skall tilhka Kristi, gudmenniskans och återlösarens, begrepp upplåtas oss, och då skall Kristus för oss ha samma evidens, som de fakta vi nu anse sjelfklara, eller fastmer en ännu vida högre. Så länge vi ännu behöfva enkannerliga teologiska medel och vägar för att lära förstå honom, så länge tränga vi ej fram till fullt ljus med hans kännedom. Men den verldsliga vetenskapen har ännu icke löst sin egen uppgift, om Kristus icke för den är klar. då förrän vi fullkomligt förstå honom, kan ju icke vara tal om det fullkomliga förståendet af historien. I denna punkt spelar ett mycket vanligt missförstånd en betydande roll: förvexlingen af det positiva och det statutariska. Man vill fasthålla vid den positiva kristendomen, och detta med rätta, så länge man dermed förstår de historiska fakta, genom hvilka det finns en kristendom i verlden. Men dessa fakta äro något helt annat än de föreställningar och lärosatser, i hvilka kyr kan på någon viss tid statutariskt nedlagt sitt sätt att förstå dem. Detta statutariska är till sin natur blott af öfvergående giltighet. Dethar sin betydelse blott så änge, som det verkligen är uttrycket för de föreställningar, som fylla menniskornas medvetande; ändra sig dessa, uppstår ett slägte, som annorlunda förstår dessa fakta, så har det ingen grund mer, och om det likväl skall upprätthållas, så öfvergår det till ett förhänge, som bortskymmer det positiva i kristendomen, hvilket det på sin tid lade för ögonen. Att ej i våra dagar vilja afstå från detta statutariska i kristendomen, är att leda kristendomen ur sambandet med historien. Nu ges det visserligen tidsperioder, i hvilka en vexling i det statutariska eger rum, så att i stället för det föråldrade något nytt inträder; men det kommer ock en gång i tidernas lopp en vändpunkt, då det statutariska glider andan, under det att det konventionella allt mer viker för det rationella. Och denna vändpunkt har den europeiska kristenheten, åtminstone den protestantiska, redan bakom sig. Det statutariskas tid, auktoritetens? tid är för oss nu en gäng oåterkalleligt förbi; på alla Jifsområden öfverhufvud, men allra bestämdast på den religiösa trons. Sedan det iär tidens djupgrundade öfvertygelse, att det gudomliga, att särskildt det kristliga, just som sådant är det förnuftiga, kan man icke vidare tillfredsställas af blotta försäkran, att det eller det är nu en gång så, utan man vill derjemte veta huru så och hvarför så, och man skulle. blygas för sig sjelf, om man underläte detta. Aberopandet af auktoriteten tillfredsställer icke mer, hvarken förståndet eller samvetet. Ty hvilken auktoritet skulle då göra detta? Kyrkans är genom hennes missbruk grundligt förbrukad; och om den hel. skrift vet man nu, att den icke i annan mening vill vara för oss en auktoritet än i den, i hvilken den är det alldeles af sig sjelf, rent genom sakens natur. Ätrån att kyrkoläran, emedan hon förlorat sitt fäste i den moderna tidens kristnes medvetande, måtte ombildas, eller att öfverhufvud den kristligt-religiösa läran måtte formuleras på ett nytt, mera adequat sätt, hemtar sin egentliga styrka från sitt inre sammanhang med behofvet al en kristlig gemenskap, som kräfver andlig näring. Men i sjelfva verket finns det redan nu ett annat sätt för kristlig gemenskap. än den teologiskt formulerade lärans, och ett mycket bättre och innerligare, emedan det är mycket djupare grundadt. Må man med fullt medvetande gemensamt omfatta Kristi syften i sinnelag och handling; dermed är allt vunnet. Men Kristi syftemål äro de sedliga syftemålen, och detta i de. ras hela omfång, och derförutan slätt intet annat. Alla de, som klart erkänna och uppriktigt i sitt sinne upptaga dessa syften och som verkligen för dem lefva i allt sitt görande, de behöfva, för att som kristna stå i gemenskap, blott ett, nemligen att fjällen falla från deras ögon och de ändtligen en gång bli varse, att de äro kristna. Härmed äro vi då sjelfmant förda till den Kristi bekännelse, om hvilken de kristna, med hvilka jag här förhandlar, absolut hysa den föreställning, att det måste vara en dogmatisk eller åtminstone teologiskt affattad och formulerad. Dessa kristne vilja icke höra derpå, att der, som det ej gifves sådana formler och lärosatser, likväl en verklig, en ärlig och innerlig bekännelse på Kristus är möjlig. Besynnerligt, att samma folk icke destomindre efterrtryckligt fordra, att till denna bekännelse, om den skulle vara en verklig, nödvändigt handlingen måste tillkomma. hvilken först sanktionerar dess sanning. Nå hvilken handling då? I deras tanke väl den rena viljan och det verksamma utöfvandet af allt det, som är såsom uppgift inneslutet i msnniskans mål som slägte och individ? En annan handling skall väl svårligen tillfredsställa dem. Nå välan, hvad anse de då för källan till en sådan menniskan tillkommande handling? Hvad annat än Kristus och, subjektivt, tron på honom, utgjutelsen af hans ande under gemenskapen med honom? Och tro de då, att herren Kristus gjort något annat eller fortfarande gör i verlden, än att han hos det i synden vilsekomna menskoslägtet verkat kraften att genom Guds nåd höja sig till det anborna bättre tillståndet, och dermed (hvad scm redan deri är omedelbart inbegripet) tillika till (reelt) barnaskap hos Gud, och irån himlen till hvarje enskild menniska räcker handen ned på det att hon må kunna personligt tillegna sig dena makt? Visserligen icke. Men erkännes detta, hvad behöfs då vidare till Kristi bekännelse, än att man härför ger honom äran, icke blott inom eget hjerta, utan ock för all verlden? Och är väl nåon Kristi bekännelse tänkbar. som öfverträffar denna — som icke redan deri är innesluten, så att den blott behöfver utvecklas derur? Eller nåon annan, som kunde mäta sig med denna eler ens bredvid denna göra anspråk på någon betydelse ? Nu för tiden kan den kristne sannerligen på bättre sätt bekänna sin herre och sin tro på honom än genom instämmandet i teologiska satser och formler. Herren har genom historien frambragt större och varaktigare ting än dogmer, liturgier och kyrkliga institutioner af alla slag. Missakta blott icke din herres bästa historiska verk, derföre att de bära den verldsliga signaturen! Protestantföreningen är den naturliga följden af det alltmer sig utbredande medvetande, att vår moraliska verlds moderna utveckling. oaktadt hon är en okyrklig. icke destomindre dock är en kristlig. att den hittillsvarande kristendomen, den kyrkliga, icke är den enda kristendomen, utan att en ny kristendom reser sig ur hans spilror, en modern, som icke har någon ny Kristus, utan blott är en ny verkning af den i sig oföränderlige gamle Kristus, och detta just medelst den gamla kyrkliga kristendomen, Protestantföreningen är en förening af sådana män, som äro uppfyllda af detta medvetande, som, oaktadt de med sinne och gerning tillhöra den moderna verlden, icke destomindre äro upprigtiga och varma kristne och glade tro på en framtid, och det på en skönare framtid för kristendomen äfven i vår nya verld, hvilken de erkänna som en skaelse af sjelfva kristendomen och, i sammanhang hermed, som ett element, i hvilket Kristi rike kan gifva sig en tillvaro, och fast bättre, än det haft förut. De som hysa denna öfvertygelse. känna tillika, hvilken genomgripande beiydelse häri ligger för orienteringen i den nuvarande stora verldskrisen, som framför allt är en kristendomens utvecklingskris, och för behandlingen af samtidens praktiska frågor. Det är derför dem ett heligt åliggande att verka för dess spridande till allt vidare kretsar, och derför ha de sammanträdt till en förening, som vill egna sig åt just denna uppgift. . Protestantlöreningen är en förening af män af ganska skilda reologiska ståndpunkter. Särskildt